Aftonbladet – 30 augusti 1850, sida 2

van tänkte, och hans tro på hennes vetande, vå en viss öfvernaturlig kraft blef ändtligen 108 honom så stark, att han ansåg henne för n Pytbia och hennes ofta korta och sarkastika utsagor för orakler. Så nyttigt det kunde vara för honom, att tr ffa den gamla hemma, å lätt tröstade han sig dock i motsatt fall. Aan kände timman då Zehra gick hem ifrån taden, och til:ställde alltid så, att han kunde nöta och ledsaga henne. För att förkorta vä:en talade bon gerna med honom, men på Pont:oyal, der hon sjöng, fick ban alldeles icke närma sig henne. Det kunde se ut som hade hon bek:ntskap med unga förnäma herrar och detta skulle skadat hennes rykte. Men ju oftare Bernard såg flickan, ju älskligare syntes bon honom, och en månad var knappt förgången innan han var obotligt förälskad i henne. Men så öppen och vänlig hon alltid visade sig, fördrog bon dock icke ringaste fribet i hans uppförande. Hon log och skämtade bhjertligt, men då Bernard började ta!a om kärlek, blef hon hastigt allvarsam och förde samtalet på andra ämnen. Små skänker af obetydligt värde, ett band, ett par handskar, ett korall smycke — mottog bon vänligt och syn!es helt förtjust af det sednare; men då Bernard en dag ville trycka i bennes hand en liten börs medc guldmynt, syntes hon på det oangenämaste öfverraskad. Hon såg honom skarpt i ansigtet med de sköna, blixtrande ögonen, hvilka nu antagit ett visst uttryck af vildhet. ,Herr Bernard! sade bon, Jag bar i dag med min sång på Pontroyal förtjenat två livres och min far genom sitt arbete troligen liks mycket. Det är mera än vi dagligen behöfv: för vår familj. Ett band, en leksak emottagei jag väl ifrån en väns hand, men en sak a värde blott från min blifvande mans. Jag ser helst att ni af aktning för er sjelf och för mi; icke bjuder mig mera något.