heten år begynnelsen af nästa läseår, antar man med vissbet; och då apterandet eller inredandet, af Wexiö hittillsvarande skolhus härvid utgör ett vilkor, beroende på konsistorii nit och raskhet att så fort ske kan utföra, så drar man icke saken i tvifvel, enär konsistorium, efter hvad ofvan synes, gått reformen beredvilligt till mötes, och, enligt inlupne underrättelser, början redan i denna stund skall vara gjord med skolhusets inredning, så att läserummen blifva färdige till den 1 september. Lärarne, hvilke till följd af Sjögrenska testamentet haft boställsrum i detta hus, skola, såsom man af deras humanitet kunnat vänta, förklarat sig afstå dem på de uppgjorda vilkoren. Intet hinder eger då rum för reformens verkställighet vid nästa läseår. På detia ställe torde vara lämpligaste rummet att isföra en förklaring, af lektorn i Wexiö hr P. N. Ekman insänd till A. B., rörande några omdömen, som i detta blad för en tid sedzn influtit öfver en af nämnde lektor författad uppsats i tidskriften Frey. Då uppsatsen avzcår skolreformen i allmänhet, och författarens anställning i Wexiö förer tankarne närmast undervisningsverket derstädes, förmoda vi, att hans förklaring med öfvervägande intresse skall läsas här. Vi meddela den med desto större nöje, som deraf synes, att hr E. nu formligen förklarar föreningen af gymnasium och skola nyttig och ändamålsenlig, samt rörande i nnesläsningen ej blott för lärare, men äfven för lärjungar (hvilket i Juliicirkuläret är tillåtet, utan att ännu vara uttryckligen befaldt), förmäler sin öfvertygelse väl ej vara stadgad, men åtminstone ej beller deremot direkte stridande; hvilket al!t, såsom läsaren funnit, i Freyuppsatsen af hr E. förut icke varit så klart och bestämdt uttaladt, att man derom kunnat anse sig rätt förvissad, men nu, efter den lemnade närmare förklaringen, bör lända honom till så mycket godt det kan. Hr E skrifver: I anledning af några yttranden i J4 454 af Aftonbladet rörande min uppsats om läroverksreformen i tidskrifter Frey anhålles om plats i samma tidning för följande genmäle. Förf. i Aftonbladet anser den af mig framställda frågan, om ämnesläsningen för lärjungar och den fria flyttniagen äro nödvändiga vilkor för läroverkens förbäitring, vara liktydig med den, om läroverkens förbättring är ett nödvändigt vilkor för läroverkens förbättring, och det nekande svaret på den förra uttydes såsom en negation af skolreformen sjelf emedan den, som nekar behöfligheten eller det maktpåliggande i ämnesläsningen och den fria flyttningen, äfven måste neka sjelfva läroverksreformens behöflighet. Det skulle således vara ett axiom, som af ingen kan eller får motsägas, att läroverken icke alls kunna på nägot annat sätt förbättras än genom införande af ämnesläsning och fri flyttning. I andra länder har man likväl trott och tror sig ännu kunna förbättra läroverken, utan att tänka på ämnesläsning och fri flyttning. Svenska regeringen har icke heller tillerkänt dessa inrättningar någon uteslutande vigt vid läroverkens förbättring, ty då hade den otvifvelaktigt i det kongl. cirkuläret af den 6 Juli 4849, der den anbefaller ämnesläsning för lärare och förening af lärdomsoch apologistskola samt gymnasium till ett sammanhängande läroverk, också anbefallt införaadet af ämnesläsning för lärjungar, i stället för att den nu blott tillåtit den och således bibehållit klassläsning för lärjungar och samtidig flyttning såsom regel och endast medgifvit ämnesläsningen såsom undantag. Det heter nemligen i det kongl. cirkuläret : Amnesläsning för lärjungar, enligt den vid nya elementarskolan i Stockholm använda method, må i läroverken införas, om eforus eller vederbörande lärare sådant önska, och hinder för sakens ändamålsenliga verkställighet icke förefinnas. Hvad mig beträffar känner jag ämnesläsningens både fördelar och olägenheter. Jag vet, att detta lärosätt kan med framgång användas, men jag anser det icke för det enda dugliga, utan tror, att äfven klassläsningen kar gifva goda resultater. Derföre har jag dristat påstå, att ämnesläsningen och den fria flyttningen icke äro oundgängligen nödvändiga vilkor för läroverkens förbättring. Skälen dertill äro tillräckligt antydda i sjelfva uppsatsen. Uttalandet af min öfvertyge!se i denna sak har, enligt författarens påstående, framställt sig för en och annan blott såsom ett slags försök att förtjena sporrarne vid det gamla läroverk, der jag på sednare tid blifvit anställd. Hvad härmed egentligen menas, är icke så lätt att veta, men så mycket kan man emellertid förstå, att en och annan anser min bevekelsegrund hafva varit mindre god. Andra hoppas jag dock skola tilltro mig en bättre. Då ämnesläsningen blott blifvit försökt och pröfvad vid en mindre skola med 100 lärjungar, och det således icke ännu är utrönt, huru den kommer att gestalta sig, och hvilka förändringar och jemkningar blifva nödiga vid ett större läroverk med 2 till 300 lärjungar, så är det ju möjligt, att den som nitälskar för läroverkens verkliga förbättring, kan utan att derföre ogilla sjelfva saken, likväl hysa betänklighet vid ett brådstörtadt införande af densamma vid de gamla läroverken och önska att förekomma detta, om han förmår det, genom att visa, att derpå icke ligger så stor vigt, att icke förändringen kan uppskjutas, tills nya elementarskolan hunnit utvidgas och försöka sin metbod i större skala, så att icke alla läroverken på en gång behöfva experimentera härmed. Alla förändringar vid läroverken böra göras med varsamhet, och alla onödiga ertperimenter undvikas. Men får icke förfuska de närvarande lärjungarnes bildning genom några otidiga försök, om än dessa möjligen skulle komma att gagna de blifvande. Äfven sedan det blifvit fullt utredt och afgjordt, huru ämnesläsningen bör inrättas, blir öfvergången ändå svår nog vid ett gammalt läroverk med redan fulla klasser. När nya elementarskolan inrättades, intogs till en början blott ett inskränkt antal lärjungar i nedersta klassen, och endast i den mån dessa uppflyttades till högre klasser, intogos nya, tills det bestämda antalet af 100 uppnåddes. Mitt yttrande om ämnesläsningen har gifvit förf. anledning att påstå mig i allmänhet vara öfvertygad om förträfligheten af systemet i de gamla skolorna och gymnasierna och en motståndare till den svenska läroverksreformen, den jag skulle bafva förklarat onödig. och det utan anförande af siltiea skäl.