Aftonbladet – 24 augusti 1850, sida 2

— På Djurgårdstestern gafs i thorsdags för första gången De begge Ogiftar, en treaktskomedi af Jules de Wailly och A. Overnay; öfvers. Utan att kunna sägas höra till den nyare franska scenens mest pikanta komedier, bar den dock flere attrayanta partier och väl genomförda karakterer, hvilket alltid bör försäkra pjesen om framgång. De begge hufvudpersonerne, bankiren Dubreuil (hr Åhrman) och mamsell Gerfaut (fru Deland) hafva sedan lång tid tillbaka älskat hvarann, men af några orsaker skommit ifrån hvarann. Under denna period hade begge beslutit att lefva ogifta; och beskriiva utförligt huru väl de befunnit sig häraf. — Slutligen komma de till en förklaring, som tycks böra förskingra alla moln dem emellan. Men det oaktadt stå de fast i beslutet, och förklara begge, under de varmaste känsloutgjutelser för hvarann, att de icke desto mindre skola för alltid blifva ogifta. Sådant hindrar dem emellertid ej att vara roade af partiers uppgörande emellan andre; och flere rätt muntra quiproquo uppkomma i anledning af dessa tillställningar. Ettslags hufvudperson på sidan, och utom de begge egentliga, är Narcisse de Beauregard (hr Deland), hvilken såsom ond demon öfverallt är med för att råda till förderfliga saker. Denna karakter är ganska väl genomförd och spelas med mycken talang. Fru Deland, såsom mams. Gerfaut, utförde sin roll förträffligt. Pjesens primo amoroso, hr Schwartz, såg ganska bra ut. Mams. Deland, såsom Celina, vann välförtjent bifall. Likväl skördade hon detta ännu mer i efterpjesen Amulellen eller ett Ett paradis på vindena, der bon utförde den ena hufvudrollen; och hr Schwartz den andra. Hans kuplett om den lyckliga löjtnanten begärdes da capo. — Ibland småroligheter för dagen förtjenar anmärkas en liten artikel i gårdagens Posttidning, tryckt med serskild såkallad mellanslagen stil, och främst på Stockholm. Uppå förekomne anledningar varda härigenom samteliga tidningsredaktioner allvarligen uppmanade, att afhålla sig ifrån publicerande af sådana uppgifter, angående cholerafarsoten inom riket, som icke hafva o!ficiel grund. De rapporter i ämnet, hvilka till vederbörande inkomma, blifva med möjligaste första genom Postoch Inrikes-Tidningar offentliggjorda. D-t är svårt att bindra sig ifrån att draga på smilbandet, då man ser för sig den högtidliga Postgumman, på detta sätt utdelande varningar till samtliga öfriga tidningsredaktioner. Andemeningen deraf är emellertid lätt att läsa emellan raderna: Godvänner bland allmänhe ten! det är endast i Posttidningen j bören inpbemta edra kunskaper om koleran.n Men om det nu händer, såsom i går i afseende på nyheterna från Malmö, att Postidningen råkar vara en dag efter de andra tidningarna? Den vresiga matronan lärer således få hålla till godo, om andra blad i detta såsom andra fall stundom skulle tillåta sig meddela nyheter innan de genomgått den officiella sofringen, ehuru det naturligtvis alltid blir en försigtighetsregel som hvar och en bar att iakttaga, att ej löpa åstad i ogjordt väder med uppskrämmande rykten. För öfrigt kan det ej vara olämpligt att härvid anmärka, att när i andra länder myndigheterna erhålla rapporter, hvilkas delgifvande åt allmänheten så snart som möjligt är af någon serskild vigt, så inskränka vederbörande sig icke att införa notiserna derom i ett enda blad med en jemförelsevis mindre publik, utan de sändas då merändels till alla de mera lästa tidningarna. Vi tala härvid likväl icke för vår egen räkning, emedan vi skole i allt fall söka att i god tid förskaffa Aftonbladets läsare del af allt vigtigt som tilldrager sig i afseende på det ofvannämnda ämnet.