PD. frö slKl oliki? Förl i A. B. såge natur ligtvis allrahelst att hvarje oförnuftig Jag utai alla grymheters repeterande helt simpelt afskaf fades. Men då ställningen i ett samhälle i nå got visst fall befinner sig sådan, att man på inte vilkor synes vilja afskaffa den oförnuftiga lagen för dess oförnuftighets skull, så återstår blot medlet 2tt få saken per absurdum genomdrif ven. Vi tillåta oss derföre med Allehanda förlof ånyo upprepa, det vi als icke anse för kastligt, att religionslagarne måste tillämpas pi alla religionspartier lika, och utan några af för kärlek t:llkomna exclusioner och undantag, jus på det att alla religionspartier gemensam måtte könrna sig tvingade att i förening söka motarbeis de skadliga restriktionerna i lagarne. Slutet af Allehandas artikel innebär, att ehur D. A. icke påyrkar de omtalade lagarnes til lämpnirz för alla fall, det likväl anser — de ciieotliga myndigheterna ingalunda böra se mellan f:zsrarne, när frågan gäller personer, som obehörige:: och med djerft förakt för lagen ingrip i kyrkar: rätt, och söka att kring sig samla seide och prosciyter; ty sådana personer böra efter vå tanka, icke tolereras, utan först varnas och, om dett: -ej hjelpe:. lagligen åtalas. Således äro vi beträf fande härsdshöfding Henschens nu hos vederbörande anmälda ti!ltsg, att i Upsala hålla konventiklar oci dit locka en mängd enfaldigt folk, af den mening att ett sidant tilltag ovilkorligen bör blifva föremå för laga i:zård och straff, men att deremot konven tikelplakaict icke bör användas emot dem, som, sä kert utter ågon s raffvärd afsigt, deltagit i de af her H. bera e sammankomster, hvilka de destomindr hade aniedaing misstänka vara mot författningarnt stridande, som ju herr H. sjelf är lagkunnig oct domare i staden samt följaktligen borde i främst: rummet vakta sig att öfverträda lagen. Af samme skäl hysa vi den öfvertygelsen, att det ligger pre sterskepe: och vederbörande polismyndigheter hufvudet. aden på det högsta till last, att de låt: så godt som under sina egna ögon herr Roseniu: et komp. och många utgreningar af läseriet i all trakter af staden få opåtaldt drifva sitt ofog, fana tisera, förrycka, ja beskatta en rätt stor del, särde les af den tjenande klassen, samt småningom trängt sig in till och med i familjerna, intilld ss de slutli gen komma att växa presterskapet sjelfva öfver hufvudet. Aunu är det icke för sent att hejda de ondajuten att det får utseende af pförföljelse, och utan att något organiseradl motstånd kan vara at befara; men länge får man ej fortfara att lägga armarne i kors eller kanske på vissa håll i tysthe gynna,. Huru långt anspråken och sjelfförtroendet redan vuxit hos läseriet, det bevisa bäst några a dess mäktigaste apostlars djerfva försök att, unde namn af den inre missionen, få en sådan orga: nisation af konungen sanctionerad, för att sedar kunna vsra af lagarne oantastelige. Må derföre re: geringen och vederbörande icke tro sig hafva gjori tillfyllest, genom att bafva tillbakavisat det ifrågava: rande djeriva försöket, utan må man tillika, genon lämpliga, af lagen tillåtna, åtgärder, söka från samhället bortronsa det onda, som eljest snart nog kan komma att taga öfverhand. Vi hoppas, att den 4. f. Beg. gör första steget härmed, genom befall ning till justitiekansleren, att mot häradshöfding Henschen låta anställa åtal för de läserisammankomster. han under erkebiskopens och Upplands landshöfdings ögon, fått länge nog hilla i allsköns ro. Detta steg skulle, som vi förmoda, åtminstone i någon mån väcka äfven läsare-spostlarne och deras anhang här i hufvudstaden och förmå dess presterskap at! jemväl gripa an yerket. Huru DPagl. Allehandas här mot slutet af artikeln yttrade förmodan om reg:ns tillgörande slagit in, och hvad D. A. derom nu tänker, ankommer naturligtvis blott på D. A. sjelf att tala om och för sin del bedöma. Om det, lika med al!!mänheten, skulle tycka att detta regeringsbeslut står i ett något skeft förhållande till det för icke länge sedan emanerade afslaget på den begärda sanktionen af missionsstadgande; så kan förklaringen ligga deri, att man under reskriptet till justitiekansleren ser intetdera af de tvenne namn, som stodo under den bongl. resolutionen om missionsstadgarne. Man kan således anmärka, att åtminstone ingen personalinkonseqvens förelupit, huru än saken för öfrigt må betraktas af dem, som om en regering göra sig ett kollektivbegrepp. Att lösarne skola gifva alltsammans sin egen utläggning, är klart; de hafva, efter hvad man allmänt berättar, redan dragit den slutsatsen, att man väl icke genom att sanktionera sjelfva missionsstadgarne ville visa svenska publiken uppenbart och alldeles oförtäckt att man gillade deras förehafvanden, men att man dock i hemlighet och i sjelfva verket gjorde det, hvilket bevisades dels deraf, att man först och främst icke låtsade märka alla deras konventiklar och öfriga rätt betydliga verksamhet, den man så godt som ständigt och jemt har under ögonen både i hufvudstaden och annorstädes; samt dels och för det andra deraf, att, om någongång eller på något ställe saken kom så långt (som nu i Upsala), att en anmälan från fiskalsembetet omöjligen kunnat undvikas, man likväl då lät en sådan anräan ej hafva annan följd), än att man i anled) Såsom det icke varit vår afsigt att företaga mnågon kritik af ressriptet till justitiekanslersembetet, utan eudast att omtala dess tillvaro och närmaste följder; hafva vi ej heller velat taga i be traktande buru det må förhålla sig med det egentligeo juridiska i dess uppställning. Eno punkt häraf torde dock icke böra lemnas alldeles ur sigte. Det heter på ett ställe, såsom skäl hvarföre åtal icke nu skall anställa. mot de i Upsala förelupna konventiklarne, att de icke hållits i annan afsigt än för befrämjande af religiös uppbyggelse enligt den rena evangeliska läran (se i kongl. reskr. det af oss med kursiv sil utmärkta i A. B. JM 4193) Anförandet af detta såsom grund för beslutet fram kallar nästan ovilkorligen den tanken, attsvenska kyrkoförfattningarne härvid varit — åtminstone, i uppsättandets ögonblick — oafsedde. Dessa författningar röra tvenne alldeles olika ämnen, men likväl begge förbjudna, nemligen : a) irrlärighet; Db) a a TA 6 ask