Kerrespondens-artikel. : Berlin d. 42 Aug. 1850. Ryktena förkunna just nu, att en söndring ändtligen inträffat inom ministeren, hvaraf man förutser att de två ministrar, som påyrkat en kraftfull politik och unionens upprätthållelse, komma att afgå för att lemna platsen öppen åt österrikiska partiet. Fredsslutet med Danmark skuile således haft sin förutsedda följd. Österrike sed dess bundsförvandter hafva förstått att begagna det, till det allmänna tänkesättets vpretande i det ytt rsta mot Preussen; medar :esingen inom v ri eget land helt och hållet misiat allt förtroende och blifvit mål för den bitiraste opposition. Det likväl ej nu det demokratiska partiet som anfaller ministeren. Detta så skoningsöst förföljda parti har tvärtom för närvarande klokhet nos sit hålla sig så stilla som möjligt och endast ropa till de öfriga: Vi hafva förespått er det! Oss har man till en början undertryckt med vald: nu kommer ordningen till er! Envåldsmakten hatar — och bekänner det öppet — de konsiivetionelle ännu mer än demokraterna. Den brir sis hvarken om rätt och pbgt eller nationaiira uch samvete; den eftersträfvar endast väld: privilegier och beståndet af sina så kallad itössvärfvade fördelar, och den skall icke hviia iörr än den hunnit fullständigt återupprätta sl som fsnns före Marsoroligheterna. Efter tungörelsen om pressförfattningarne den 5 Juni har jndtligen äfven det konstitutionella partiet (::. ögonen öppna, och märker nu sjelf att på n:goning ärligt i grundlagsväg icke är att tänka usder närvarande styrelse. Den vansinnigs underofficern Sefeloges konungamordförsök her begagnats som svepskäl till tryckfriheter.s q aning, medelst postförbud, borgensåläggariden ch polishinder. Förbittringen öfver dessa vidunderligheter skulle dock snart stegras ylierligare, såväl genom vissheten att man icke mera påtänker unionens förverkligande och parlamen!ets sammankallande, som genom fredss!utet med Danmark. Genom detta bedröl.ades och uppbragtes icke blott de skenkonstituti 2 och en stor del af den på gammalt vis liberala byrcskratien, utan äfven de tänkarde inom armeen. Regeringen vågar ej heller u jörhindra insamlingarnes fortsättning öfveral!l 1:11 Slesvizholsteins understödjande vid kriget Danmark, i trots af freden, el!er att hjelp seaingarne för detta ändamål utireda sis me: mer i hela riket, med de mest ansedd: -ch örmögna män i spetsen; den vågar ej ndra att hundratals unga män, tjenstlediga ciffcerare, underofficerare och soldater ila till Kiel, för att inträda i Holsteinska härens le Det enda, som poiisen tilltrott sig att förbjuda. är anställandet af offentliga koncerter och nstbarheter till hertigdömenas förmån, — ct temligen löjligt hinder, då allt annat i s syftnivg medgifves. Vredens och förnärmeisens skri Jjuder emellertid allmänt genom Tvsli and, och vår styrelse befinner sig i den svara 2 ställning; ty på henne faller hela skar: .cn att hafva förrådt Tysklands ära. Man borde tkväl härvid vara billig och gifva bvar och o sitt: man borde återkasta vanärans börda Ull största delen på dem, som nu larma 11 högljudt deröfver. Jemföres Österrikes låsiunade statskonst med den maktlösa och råd-illa. som så djupt förnedrat Preussen, så är den förra långt mera värd fördömelse. Tyska folket har bestämdt förlorat spelet, och furstarne spela numera ensamme sinsemellan om vinsien, hvarvid den dynastiska fåfängan icke by sz det minsta om nationens skam. Afven dbalrofficiella bladen i Wien och Berlin medgif7a att förvirringen och upplösningen stigit tili vet yttersta, och det måste vara långt kommet sir en så försigtig opinionsorgan, som Augsburgs Allgemeine Zeitung, nyligen kunde yttra, at sedan freden i Luneville har Tyskland ick rit så förödmjukadt, icke legat så ,vanmäk::;gi och handfallet i stoftet, som nu.n Utrikes kan man svårligen göra sig något begrepp om huru här går till. Folket har förvandlats iill en stelnad massa, och äfven vid broderstammens dödskamp i Holstein kan den blott förmås att släppa till något mynt och skicka c:t par hundra ynglingar på valplatsen. ÅA: någon regering skulle genom nationens össksa bringas till eftergift för folkets sympathier. derom kan icke bli fråga. Likasom i Gocikes saga om hexerilärlingen, har sopqvasien återförvandlats till samma liflösa sopqvast som han var, och förvisats till sin gamla vrå, hvarifrån han väl ofelbart besvärjes fram än en gång, för att sopa som förr af sig sjelf — och ban kommer då att göra rent hus med ens: men när? Hvem vet det på förband? Vi måste, som det yttras här, i fall Napoleons spådom verkligen skall gå i fullbordan, först blifva ryska och smaka knutpiskan, innan någon betryggad frihet är att vänta. Att tyskarvc ännu äro monarkiskt sinnade, kan icke dragas i minsta tvifvelsmål: med trygghet kunde Tysklands furstar glädja sig åt sina kronor, om de uppriktigt gynnade och hägnade folkets rätt och frihet. Men i stället förhåller det sig som Dablmann yttrade förlidet år, i första kammaren : Konungadömets värsta fiender äro konungarne sjelfva, när de hos folken sqväfva allt förtrvende till konungamakten och all tillgifvenbet för dess representanter, på hvilka känslor dock hela det monarkiska systemet ytterst hvi! Man måste medgifva, PF