Aftonbladet – 24 augusti 1850, sida 2

ket jag icke kunnat så tacka, som det af mig förtjenat! Han gaf er denna bild. Detta är nog, för att förpligta sonen, att uppbjuda alla krafter, för att i någon mån kunna afbetala fadrens ännu icke afbördade skuld. Befall öfver mig, och vore det än hälften af min förmögenhet, så står den till er tjens . Om mitt sinne stått efter gods och penningar, så hade jag kunnat förskaffa mig demp, sade zigenerskan kort. Det gafs en tid, tillade hon, mer och mer lifvad, då valet stod mig öppet och fritt, att sitta vid en lysande taffel, hvila på sidendynor och föra namn af en förnäm fru. Ännu mera, jag bade kunnat göra de mina rika och aftvå förkastelsens stämpel ifrån deras panna. Det var en hård själsstrid, då frestelsen i älskliga framtidsbilder uppsteg i mitt bjerta. Men segrande genomgick jag den. Jag valde denna usla hydda i stäl!et för edra strålande salar, stenen vid landsvägen blef min taffel, nomadens lumpor min prydnad, men jag bibehöll, hvad jag emot all glans icke ville bortbyta: friheten. Ja, unge mn, icke hofmannen i konung Ludvigs oeil de boeuf, icke financieren vid sin guldfyllda kassa, icke engång tiggaren på Pont royal äro fria. Verkligt fri är blott nomaden, zigenaren.n Den gamla afbröt sig här hastigt. Det var, som hade hon sagt mera än hon velat. Plötsligt fortfor hon med konstlad köld: Likväl, herr Bernard, måste jag tillägga, att vi irra oss så lätt, då vårt jag är i fråga. Ni torde anse mig för fåfäng, inbilsk öfver det förgångna, öfver vår fribet och våra lumpor. Ni kan ha rätt. I sjelfva verket äro vi alla slafvar. Vanan är vår iyranr. Den är det som beherrskar äfven mig och som föranledt mig att bedja er komma hit. Polislöjtnanten her befallt att nedrifva denna hydda. Den skadar herr de Louvois utsigt ifrån hans landthus. Ni skall troligen säga, att detta är en