Aftonbladet – 24 augusti 1850, sida 2

Konventikelfrågan. (Slut från föreg. n:r.) Vi torde vid detta tillfälle böra upptaga en irtikel i Dagligt Allehanda för den 13 dennes, vilken väl i början vänder sig emot Aftonoladet, men vid slutet och till sitt egentliga resultat alldeles instämmer dermed. Vi tilåta oss vidröra dessa begge olika omständigeter särskildt. I början af artikeln heter det, utt D. A. medgifver sig — Vicke rätt förstå den politik. A. B. drifver i sina urtiklar om religionsfriheten. ena sidan vill förf. af dessa artiklar, att ej mindre konventi elplakatet, som förbjuder enskilda gudstjenster och ålögger strängt ansvar både för dem som hålla dessa olofliza religionssam : ankomster och för dem som deri deliaga, in andra dermed sammanhang egande restriktiva religionsförfattningar skola upphäfvas: men å den andra sidan klagar han öfver, att dessa författningar icke oupphörligt tillämpas i all sin stränghet. Och skälet är: att så länge dessa författningar qrarstå, pmen man uraktlåter att tillämpa dem på vissa religiösa partier eller sådane af det ena slaget, dem pman tillfälligtvis skulle kän: a sig fallen att gynna, pså inträder gen m. denna konnivens icke-religionsfrihet, utan endast godtycklighet, ersedan man då i alla fall pär som helst kan låta samma restriktiva författningar utöfva sin makt emot andra religionsbpartier, dem man icke ville gynna ciler kanske till och med önskade förfölja. Och vidare önskar förf. sträng tillämpning af de ifrågav. författ: ingarne, på pdet att alla religionspartier gemensamt måtte känna psig tvingade att i förening söka motarbeta de skadliga restriktionerna i lagarne. Hittills har man likväl trott, dels att en icke upphäfven oförnuftig och olämplig leg bör tillämpas så sparsamt som möjligt, d. v. s. endast då det är alldeles oundvikligt, dels att ett tillräckligt motif för lagens upphäfvande måtte ligga just i dess oförnuftighet och olämplighet. Men detta är naturligtvis för litet konstigt. Med en grym lag skall först, i lagens namn, så mycket grymhet öfvas som möjligt, på det att alla derefter skola förena sig om lagers afskaffsnde. !! I den sista tiraden häraf ligger ej så liten förvillelse. Just sjelfva den maximen, att icke upphäfva, men att i stället så sparsamt som möjligt tillämpa en gällande oförnuftig lag, innebär i vår tanke en af de farligaste juridiska sattser. Ty hvad är att sparsamt tillämpan, om ej, att näpsa den ene och släppa den andre? och hvad afgör härvid merendels valet, om icke partisinnet hos tillämparen, hvilken finner behag hos vissa religiösa fraktrouer och derföre till deras fördel konniverar; men bandlar tvertom mot andre? För öfrigt behöfva vi icke relevera D. A:s apostrof mot förf. i A.B då det i D. A. påstås, att denne förf:re icke skulle finna ett tillräckligt motiv för en lags upphäfvande i sjelfva dess oförnuftighet, utan först önska, när en grym lag finnes, att med den i lagens namn så mycken grymhet måtte öfvas som möjligt, på det alla derefter skola förena sig om lagens afskaffandel! När bar A. RON SAN SKON IA KV AR BOR RR RAL UT FR FEI RR TKKXEXKERÖFOOOTRATYARAIRAR