Aftonbladet – 23 augusti 1850, sida 2

a, OO den stridbara manliga befolkningen under Carl XII? (Vi veta väl att detta motstånd ej kunde ske vid riksdagar, som då ej höllos, men om bondeståndet såsom politiskt stånd bade haft den kraft O. T. förmodar, så hade det väl i alla fall uppenbarat sig på något sätt att hejda den ruin, som den hjeltemodige men för landet olycklige konungens fantasier förorsakade.) Vi fråga vidare om bondeståndets representation hindrade de skamliga partiytterligheterna och korruptionen under Adolf Fredriks regering? Eller om det förekom, eller ens motsade upphäfvandet af 1772 års regeringsform och suveränitetens återinförande år 1789? Eller om det gjorde 1809 års statshvälfning, eller ens visste af när den förbereddes? Vi komma nu till tiden efter sistnämnde statshvälfning och nuvarande grunudliags införande. Vid 1809 och 1810 årens : slag protesterade visserligen bönderna mot pvilegiernas intagande i 114 S:n Regeringsfor ven; men mäktade de väl hindra det? Lika iitet som de vid samma riksdag kunde elier försökte hindra aånlitandet af bankens valuta, eler 1818 års våldsamma upphörande af amor:is-ementet å detta tvångslån. An i afseende på statsutgifterna? Har bondeståndet, med all sin böjelse att hålla igen, kunnat förekomma att dessa, och synnerligen krigsbudgeten, ökats vid hvarje riksdag, utan att försvarsanstalterna ännu äro i ett skick som motsvarar alla dessa uppoffringar? Elier gjorde detta stånd någon invändning mot de: märkvärdiga användandet af ersättningssumman för det svenska Pommern, som försvann utan att lemna spår af behållning i rikets räke: -kaper? Eller förstod det mer än de andra siinden att protestera mot den habila manövern vid 1815 års riksdag, i afseende på Guadelou;j :naedlen, och mot den tillökning, som Carl Juban dymedelst så behändigt visste förskoffa åt civillistan för all framtid, af 200,000 rdr bko årligen från riksgäldskontoret, såsom förment utbyte emot en köpeskilling, som likväl icke bordt tillfalla någon annan än svenska statsverket? Eller reserverade sig bondeståndet, oaktadt denna betydliga tillökning, med ett ord emot den ytterligare förhöjningen af 100,000 rdr i anslaget till konungens hofhålining år 1823? Eller följde det icke med, likaväl som de öfriga, i beslutet om de två milionerna vid sista riksdag, ett beslut, hvilket vi något hvar hafva att tillskrifva vår menlöshet, men hvars nytta man numera någorlunda kan bedöma? Detta utgör blott några 2f cc många fall, som i nämnde hänseende kuni2 framdragas. Betraktar man vidare bondeståndets tillgöranden i afseende på beskattningen, så skall man finna, att det ståndet, som väl i främsta rummet skulle anses såsom ett värn för jordbrukets rättigheter, icke dess mindre fått med god min samtycka till den ytterligare tunga, som tilikommit en del af landet, genom en betydligt ökad ordinarie rotering, utan någon motsvarande minskning i den förut varande roteringsbördan. I afseende på beskattningsprinciperna i allmänhet har bondeståndet alltid, då det varit för vanmäktigt att återhålla tillökningen i statsutgifterna, varit särdeles månt om att öka den indirekta beskattningen, som likväl svårast träffar menige man, och således detta stånd sjelf, samt är dyrast i uppbörden. Än i de konstitutionella förhållanderna? Månne det var bondeståndets skarpsynhet som tillintetgjorde det vackra försöket år 1812, att mussla bort den obetydliga ansvarighet inför nationen, som kan finnas för. konungens rådgifvare, genom förslaget 2tt desse skulle vara befriade från allt annat ansvar, än att tillse att de från regeringen utgångna förordnanden instämde med statsrådets protokoll? Motade det på något sätt indragningsmaktens införande år 1812? Än hvad säges om den bekanta voteringen vid 1828 års riksdag om samma indragningsmakts afskaffande, på sin tid bekant under namn af historien om de tiotusen: klingande skälen? De på sin tid ryktbara, numera aflidne talmännen Lars Olsson och Longbterg skulle, om de kunde uppkallas ur sin graf, utan tvifvel vara i stånd att berätta en hel hop om den egendomliga lyckan, af Bondeståndets politiska verksamhet, och framlidne hofrättsrådet Trägårdh kunde likaledes bafva förtäljt något om hvad detta stånd beiydt under habila talmäns och sekreterares ledning. Vare det långt ifrån oss att neka, att karakteren af Bondeståndets framställningar, så långt det förstått och fått följa sin egen instinkt, varit att afse fosterlandets fördel och deskattdragandes rätt, samt att man kan igenfinna många lysande punkter i dess protokoller; men vi påstå endast hvad erfarenheten visar, det dessa bemödanden ofta med lätthet blifvit paralyserade af intrigen eller varit oförmögna att göra sig gällande med den fjerdedel ståndet baft i representationen. Ar det då för vågadt att påstå, det ståndet skulle mera vinna än förlora genom den upplysning det kunde hemta af andra sambhällsklassers deltagande i sina öfverläggningar, när det sjelf hade makten att i stället för fjerdedelen kunna tillsätta nära hälften af ledamöternas antal i den andra kammaren och af valnämnden till den första. Det vackra i Bondeståndets id såsom politiskt stånd och som man anser så egendomligt för vårt land, ligger egentligen uti den före ställningen, att det är den sjelf med sina händer arbetande jordbrukaren som får deltaga 1 de allmänna lagstiftningsvärfven; men när man går till det faktiska, till resultaterna, och ser huru dessa representanter af rikets kärna, Just i följd af denna formation, så ofta varit ett rof för lyckade bearbetningar från andra håll, så måste man bekänra, att det sköna uti ideen vid närmare påseende egentligen upplöser sig uti en illusion. Ett af de skäl, på hvilka det närvarande