Aftonbladet – 23 augusti 1850, sida 2

redan, såväl i en bekant framställning i Aftonbladet för några veckor sedan, som sednast i anledning af en artikel i Örebro tidning emot nämnde framställning, tillkännagifvit hvilka punkter synas angelägna att undersöka i detta hänseende, samt hvad som förekommit oss sannolikt i afseende på resultatet af de utgifna valtabellerna,; nemligen att dessa gifva mera utsigt för det allmänna tänkesättet bland majoriteten, att vid valen kunna göra sig gällande framför bördsoch klassintressena, än hvad sjelfva förslagets innehåll, med sina många inskränkningar och fördelningar, gaf anledning sluta till. Af sådan anledning tro vi också att den häftiga öfvertygelse, hvarmed Örebro tidning och några andra blad protestera mot en sådan slutsats, egentligen icke härrör af annat, än att dessa motståndare likasom äro rädda att gå in på sjelfva den föreslagna undersökningen af sifferförhållanderna, emedan de möjligen frukta, att derigenom sjelfva drifvas till nödvändigheten af den uppoffringen att erkänna det föregående domslutet såsom något förbastadt. De kunna då emellertid trösta sig dermed, att förslagets uppställning och redigering var så beskaffad, att det hos de flesta liberaia reformvänner måste väcka samma slags intryck till en början, hvilket ock, såsom man vet, lifligt tillkännagaf sig vid 1849 års Orebromöte, då de tabellariska uppgifterna ännu ej funnos. Det återstår oss nu att taga i betraktande den sista delen af Örebro Tidnings ifrågavarande artikel, som utgör den egentliga qvintessensen af det hela. Det nämndes sednast, att berörde tidning gjort en ömande appell till Bondeståndet emot förslagets antagande. Denna appell motiveras i följande framställning, som lärer finnas påkalla en närmare granskning: Men talet om bondeståndet leder oss till en sida af representationssaken, som vi ännu icke framhållit. Våra politiska motståndare borde hålla oss rättvisa för att vi nu, såsom alltid, strängt hållit oss till den grundsats af samfälthet, som vi anse vara en hufvudprincip i representationen, och aldrig sökt någon hjelp emot det hvilsnde förslaget uti s åndsprincipen. Allt hvad vi i detta fall yttrat har inskrävkt sig till uttalandet af det ovederlagda och ovederläggliga yttrandet, att äfven det hvilande förslazet är byggdt på klassprincip, och på klasser, som äro vida onaturligare, vida farligare, än de klasser, som bero af yrken och lefnadssysselsättning: nemligen på förmögenhetsklasser. Afven derföre, derföre att det strider emot den allmän-princip, som vi anse böra utgöra grunden för ett lands representation, hafva vi bekämpat detta förslag. Men då mar försvarat dessa klasser, då äfven A. B., den mångårige kämpen för npyssnämnde högre princip, trädt in bland deras leder, söm fäkta för klassintressena (?!!) då torde vi få — äfven med fara att missförstås — fästa uppmärksamheten på en ganska vigtig omständighet, som åtminstone i en afdelning af vår representation bör omintetgöra det hvilande förslaget: d. ä. att detta förslag kommer att i politiskt — n. b. i representativt — hänseende spränga och tillintetgöra ett stånd, som är vårt lands kärna, som utgör en :ycklig och ärofull egendomlighet för Sverge, nemligen Bondeståndet, icke genom att låta detta ståndets upphäfvande bero på uppgåendet i en högre sambhällelighet, utan på en sönderdelning mellan andra klasskaiegorier. Den förmögnare bonden uppflyttas till en helt annan valkategori än den mindre förmögne, och får der rösta tillsammans med prest och kronofogde och andra höga herrar;.. Den mindre förmögna delen deremot indelas i dessa för känslan vidriga, men dock vid detta fall mindre farliga, förmögenhetsklasser, hvilka blifvit nog ofta framhållna, utan att nu behöfva ytterligare färgläggas. Kanske få vi tillfälle, att en annan gång och på annat ställe, närmare utveckla huru djupt det hvilande förslaget ingriper uti svenska bondeståndets existens. Här hafva vi blott velat väcka uppmärksamhet derpå. Mer än en gång hafva aktade ledamöter af bondeståndet framhållit denna omständighet för våra ögon, men vi bafva ej velat f:sta oss dervid, emedan vi ansett det hvilande förslaget oantagligt och derför icke fruktat någon fara. Då nu likväl — man kan ej vara blind derför — starka bearbetningar för det hvilande förslagets ackrediterande i opinionen och slutliga genomdrifvande vid riksdagen begynt, hafva vi ansett oss ej böra med tystnad förbigå en omständighet, som är af så stor vigt. Man skall sannolikt svara oss, (ifall man i sin höghet bevärdigar oss med något svar), att vi åter framkallat stånd-sinnet och ståndsinteresset, hvaruppå det hvilande förslaget skulle göra en så lycklig ända, och man skall måhända äfven i detta fall se ett radikalismens närmande till konservatismen. Må gå! Vi anse, i likhet med de konservative, de olika samhällsklasserna, såvida de grunda sig på lefnadsverksamhet, utgöra organiska, nödvändiga elementer i samhället; ehuru vi förneke de konservativas påstående att det är klassernas inleressen, som skola representeras, då det gäller hela samhällets represensation. Då bördsiden gjort sig gällande i klasserna, hafva slånden uppkommit. Stånden äro sålunda ej heller något tillfälligt; de äro produkten af, under generationer, inom samma slägtelementer, fortsatta yrken. Vi hafva i vårt land ej mera än (vå stånd: bondestånd och adel. Det sednare är förbi, ty det yrke, krigets, hvarpå det var byggdt, är ej längre dess tillhörighet, och derföre står bördsbegreppet ensamt qvar, i saknad af den grund, på hvilken börden var byggd, och följaktligen utan anpan betydelse än en familjeeller historisk tradition. Med bondeståndet är icke detta förhållandet. Här står ännu börden grundad på sin första grundval: lefnadsverksamheten, yrket; eller med andra ord yrket fortsätter sig ännu här inom samma slägter. Häri lig.er just bondeståndets både styrka och betydelse för vårt land. Först sedan bonden blifvit hvad man kallar herreman, sedan han upphört att sjelf arbeta sin jord; först då är bondeståndet de facto upphäfdt, äfven om det stode aldrig så länge qvar i representationen och andra institutioner. Att nu, på sätt det hvilande förslaget bereder, söka söniderslita detta stånd, vore, efter vårt förmenande, en rent nationel olycka. Hörvid anmärkes att det hafver sin full riktighet att Bondeståndet, såsom innehafvar af den största delen af landets modernäring äfven i sådan egenskap är landets kärn2. hvad mån den lyckliga egendomligheten, åter att det utgör ett särskildt politiskt riksstånd men med blott en fjerdedels rösträttighet i re. presentationen, ledt till afundsvärda fördela för riket i allmänhet, eller för ståndet i des: Ihelhet i socialt afseende, derom torde tankarn: jvara delade, oaktadt vi visserligen sett nämnd påstående ofta åberopas såsom en captiverandt fras från de konservativas sida. så snart fråg: