Aftonbladet – 22 augusti 1850, sida 2

AA uos——— —— — — —Å—--n ställd. Genom ett par skärningar med verkknifven, under det att herr de Villarceaux vände ryggen Ull, uttogs ock lätt den instuckna stiften och sedan jag besmort såret med litet beck och ister, och sorgfälligt ombundit foten, uppträdde djuret, uian att halta, så friskt, som hade ingenting förefallit. I sin stora glädje häröfver skänkte polislöjtnanten mig två guldmynt, — här äro de — men gnidaren syntes snart ångra sin frikostighet, ty då jog började orda om det fasta förtroende vi bade, att, den nådige berrn icke skulle fördrifva oss ifrån den lilla plats der vi bodde, blef mannen topprasande. Hen trodde, skrek han, att wi redan lemnat baracken och att allt vore jemnadi med jorden! Hans excellens, monseigneur de Luvois hade sagt, att rucklet hindrade och skämde utsigten ifrån hans lustslott och då dessutom hans höghet, hertigen af Marsillac nyligen yttrat vid hofvet, ait zigenarne åter betydligt jökal sig i trakten omkring Paris, hade hans majestät med mörk min segt: Cest un casl Och nu vel man, att hans majestät blott vid viglig.se tillfällen fäller detta hotande yttrande, och derföre måste pu alla zigenare aflägsnas ifrån grannskapet af Paris, och tillåtes ingen all uppslå sin boning på kortare afstånd, än en mil ifrån staden.n Ha, den skurken! ropade den mia zigenerskan. Huru? Mig vill ban fördrifva — sn, hvars far skulle varit öfverlycklig, om z bevärdigat honom roed en biick? Jag skall E fastän mina iörfäder uppframföre ejelfva radscha; hvad shoa vi nu göra? frågade zigen Hv2d? Vi blifva qvar, der vi ärols sva rede den förra kallt. Men det kunde bekomma oss illan, förme