Aftonbladet – 20 augusti 1850, sida 2

placteringd, som sardeles perommes ar sannare. När det ofvannämnda olycksfallet träffade honom, var han ännu i sin fulla mannakraft, med en robust kroppskonstitution; så att ban, med sitt ordentiga lefnadssätt, eljest kunde hafva uppnått en hör ålder. Hans bortgång !emnar nu en lucka inom en talrik krets af enskilda bekanta och medborgare, bland hvilka hans lugna, fryntiiga, trofssta och krafifuta väsende hade förvärfvat hocom allmän högakining och vänskap. — Berättelserna från Malmö i enskilta bref ådagalägga att sjukdomstillståndet skail vara ganska betänkligt, och enligt hvsd som på börsen i dag berättats, skulle redan öfver 20 personer, flere ibiand den förmögnare klassen, aflidit. — Tidningen Morgonb!adet, hvarmed vi nu på en längre tid icke befattat oss, innehller i dag åtskilligt, som kan vara skäl att bemärka. Främst på första sidan förekommer en fetstilsartikel, hvari redaktionen vederiägger det af en annan tidning (Folkets röst) uppgifna ryktet, att Morgonbladet skulle upphöra den 4 nästkommande Oktober. Morgontladet vill veta, att äfven perscner bifvit u!skicke de för att på utdelningsställena kringbära s:mtma fslska uppgift, men förklarar, att upphörandet d. 4 Oktober aldrig eas varit ifrågasatt. Deita sednare beriktigande synes äfven sannolikt, då sådane män som Morgonbladets tau tionister, en Pontin (senior), Blum och Mosander säkert skulle finna det oförenligt med sin ambition att låta tidningen falla — på det sättet; de hafva måhända funnit det ledsamt nog ändå att skyllra för densamma. Att ofvannämnda rykte gått långt innan det kom i tryck, och ehuru vi icke ansett lämpligt att reproducera det i Afionbladet, förr än Morgonbladet dock sjelf upptagit det, är allmänt bekant. Det har förmodligen uppstått i sammanhang med eller i följd af ett annat, att kammarjunkaren Pontin ämnade mot hösten resa tili Paris ech tillbringa vintern derstädes, i ändamål att genom egen erfarenhet blifva förvissad, huru det kan förhålla sig med den i Morgosbladet för en tid sedan syniiga berättels-n, att välklädda personer icke kunna gå pi gatan i Paris, utan att blifva antastade af mobben. Efter denna fetstisartikel kommer en annan med titel: Februarirevotutionen ch revolutionärer i gemen, isnefattande början till en öfversättning af den bekante skomakaren Chenus memoirer. Det är långt för detta bevisad:, att nämnde memoirer utgöra en välnid af dikter och kalomnier, .. broderade på några sanna fakta, samt hela arbetet en finansspekulation; och Morgonbladet anmärker sjelf, att Chenu visserligen bbfvit öfvertygad ati i vissa fali icke hafva följt sanningen; 2x0cen finner andå, att arhetet gifver en totalbild af de franska revolutionärerna, och kan förtjena att i utdrag delgifvas den svenska allmänheten,. Föjaktligen kunna Morgonbliadets läsare sannolikt vänta att blifva regalerade med en kedja af dessa vackra historier, hvilka komma att utgöra en intressant pendant till Posttidningens nyligen afstutade romaner om socialistklubbarne i Paris. :Detta kallas att skrifva tidens krönika. En tredje artikel innehåller ett aftryck ur Wexiö tidning af en recension, riktad emot en roman af fru Carlen, kallad Ryktet, och hvilken förklaras osedlig. Detta är föranledt af en annan artikel af likartad syftning i Bore för i söndags. Vi hafva ännu icke kommit att taga kännedom af nämnde romans innebåll, men det förekommer kuriöst nog att råka på en sådan recension i Morgonbladet, som nyss förut innehållit en svit af föjjetonger, beskrifvande en värdshusflickas kärleksäfven:yr, hvilka icke äro få, och hvilkas beskaffenhet man lätt kan gissa sig till. — Det är en erfarenhet som man bear tillfälle att göra vid meningsstrider, att splittringen mellan de tvistande ofta nog lika mycket om ej mera härrör eller underhålles af svårigbeten att komma öfverens om hvad som för tillfället är den egentliga tvistefrågan, eller af ovilja från någondera sidan, att upptaga den andras skäl än af sjelfva hufvudsaken. Uti de gamla riddarnes envig var det en orubblig lag att båda kämparne skulle strida med samma slags vapen. Om denna regel gällde äfven på diskussionens område så skulle minga strider vara vida förr afslutade än nu sker, och mindre bitterhet ega rum. Men den som är underlägsen i skäl; och likväl intagen af tron på en viss med förkärlek omfattad mening, vill ofta ej gerna gå in på detta vilkor, utan söker för besvarande af grannlaga argumenter endast ånyo upprepa sitt påstående ännu mera högljudt. Icke sällan händer äfven, att någon sjelfgiltig allmän sats, men som icke hörer till den för tillfället framställda frågan, tillgripes för at!