va konservativa, eller till förmån för de privilegierade och förmögnaste, hvilket dock väl icke lärer behöfva inträffa öfverallt, då förhållandet enligt tabellerna ställer sig såsom 19 emot 5. För de medelbara valens afdelning åter visa tabellerna, att bondeståndet är så öfvervägande, att ej en tredjedel behöfver rösta för att erhålla pluralitet framför de andra klasserna. På deåna grund hafva vi, såsom det synes ej utan skäl, antagit att det alltid kan, när det så vill, tillsätta de elektorer som sedan skola välja såväl riksdagsmän i andra kamzaren som valnämd till den första. Hvad städerna beträffar visa tabellerna i de flesta ett så öfvervägande antal röster tillhö rande de icke privilegierade klassern2, så vida man dit räknar adel, prester och embetsmän, att vi trott oss kunna räkna förhållandet der såsom 4 mot 2 (hvilket är mindre än proportionen af de städer, i hvilka nämnde öfvervigt afgjordt finnes.) MHäraf skulle nu följande resultat uppstå: Med valnämnden till första kammaren: Hvardera afdelningens på landet 12 mot 12. Städernas . . . . . . 4 mot 2. 16 mot 14. Summa 30. Denna piuralitet är visserligen knapp och kan äfven stundom vara osäker, men i allt fall finner man att förhållanderna åtminstone böra väga ungefär lika. Vidare: Med riksdagsmannavalen till andra kammaren, 150 ledamöter: Afdelningarne på landet. . . . 70 mot 50. Städernas . . . . 20 mot 10. AA ——