Aftonbladet – 13 augusti 1850, sida 2

— som leder ända till stadsporten. Om ninu skall söka komma ut igenom den, eller söka dölja er i något bekant hus — må Gud veta! — Men det vet jag — att det vore min död, om ni blefve gripen och afrättad. Armand var djupt rörd af så mycken tillgilvenhet. Med lågande kinder, men med nedslagen blick, stod den unga, sköna qvinnan framför honom. Hennes barm häfdes blott, men hon förmådde knappt tala ett ord mera. Och du, Sophie, du vill rädda mig?, sade han: Betänk dock, att det var jag ... Jag betänker ingenting! Ni måste lefva, ni måste räddas! Hvad är dessutom att betänka ? ropade den unga qvinnan. Men gå nu åter in i salen; man kunde annars misstänka ... Etter kort besinning tyckte Rigaudier, att medlet måste försökas. Ilans öde kunde derigenom icke försämras; och i företaget, som syntes ögonblickets ingifveise, kunde den ädla Sophie icke invecklas. Efter en halftimma inkom fångvaktaren i salen och med synbar glädje antydde Rigaudier att hålla sig färdig, emedan efter få minuter vagnen väntades, som skulle afhemta honom ill guillotinen. Rigaudier ställde sig högst förskräckt och sade, att han, för att förrätta hön, önskade få vara allena några ögenblick. lan begagnade denna tid för att med en sanssulott utbyta kläder, i det han sade, att då lenne ofelbart skulle bli frigifven, unnade han honom hellre de bättre kläderna, än bödeln. Sansculotten, högst belåten med bytet, kallade borgaren Rigaudier en honnett man, och lofvade att gifva honom broderskyssen på resan. På det alt förändringen af drägten icke skulle märkas, insvepte Rigaudier sig i sin kappa. Knappt var deita gjordt förrän fångvaktaren syntes och förkunnade, att vagnen väntade vid orten. Den unge mannen affekterade ännu törre förskräckelse än förut, tog med ett stumt