Aftonbladet – 13 augusti 1850, sida 2

rade Rigaudier i lätt ton. Ett, tillade han, smärtar mig emedlertid. Ett eget öde är det, att det just skall vara du, som skall förkunna mig döden. Jag har något, att hos dig afbedja, Sophie. .. Icke ett ord deromp), sade den unga frun, rodnande. Men ni får icke dö, herr markis! Nej, ni får inte! Sedan ni kom hit, har jag dag och natt plågat mitt arma hufvud, för att hitta på något räddningsmedel. Kanhända att din man..., inföll Rigaudier. Nej, afbröt honom Sophie, ban hatar alla adelsmän; och er -— här nedslog hon blicken — er mer än någon. Nej, det gifves blott ett medel och Gud vet, om det kan lyckas; men försökas måste det. Fångarne, fortfor hon lifligt efter en kort paus, under hvilken hennes barm syntes häftigt arbeta, blifva alltid en i sender afhemtade i en tillsluten vaga. Två muhicipalgardister utgöra bevakniogen. Ea stadnar på kusksätet och den andre och min man föra fången, som är utan fjettrar, ned till vagnen. Municipalgardisten stiger vanligen först in uti den, derefter fången och min man tillsluter sedan vagnsdörren, hvilken inifrån icke kan öppnas. HFärpå grundar sig min plan. Jag följer er, liksom af nyfikenhet, ända till fingelseporien. Nu stiger municipalgardisten in i vagnen. I detta ögonblick fattar ni min man vid bröstet och stöter honom häftigt ifrån er. Jag, som står bakom, emottager honom, liksom ville jag skydda honom ock fasthåller honom i rockkragen. Ni springer under tiden omkring vagnen in uti det midt emot liggande hus, öfver dess gård in och in i den öppna trädgården. Vid slutet af den, i ett hörn till höger, står en Jiten stege — jag har för två minuter sedan varit der — på den stiger ni öfver muren och stadnar ned på en liten gata