Aftonbladet – 13 augusti 1850, sida 2

upptagande i ett så respektabelt sällskap, så sade de, för deras sanningskärlek häktade sanscu!otterna, att det vore stor skada att le citoyen Rigaudiere var markis, då han egde så många naturliga anlag till en äkta sansculott. Så vann den unge mannen inom nigra timmar sina olyckskamraters allmänna tillgifvenhet. Men ibland sina nya bekantskaper upptäckte Rigaudier äfven en gammal, och denna skulle just blifva honom den nyttigaste. Det var fångvaktarens ännu unga och vackra hustru, hvilken öfvade binäringen, att för deras penningar förse fångarne med mat och dryck. Markisen förskräcktes något i början då han såg henne. Sophie Fieuriot hade varit kammarjungfru på Chbateau fRigaudiere hos den unge markisens mor, och vid de tider hade hon icke visat sig så fremmande och förbehållsam, som nu emot den unga berrn. Fru markisinnan, arners god och fördragsam emot sina kammarjungfrur, hade hastigt fått anledning att afskeda Sophie ur tjensten, och dervid varit betänkt på att snart bortgilta henne, försedd med god utstyrsel. Afsked och utstyrsel hade dock väckt skadeglädje och afund, och äfven gifvit fert åt en viss historia, hvaruti namnet Armand de Rigaudier förekom. Under de två dagar, som markisen befann sig i fångelset, hade den unga frun hållit sig på afstånd ifrån honom och då han hedt henne att besörja det eller det, hade hon svarat kort och utan att egna honom en blick. En morgon kom hon emedlertid alldeles förstörd och vinkade honom att följa sig in i ett tillstötande rum. Herr markis,, tillhviskade hon honom i häftig ångest, just nu har min man erbållit förteckningen på de, som i dag skola afrättas. De äro tre och — förskräcks icke — ni är den siste ibland dem. Fribunslet skrider raskt till verket, sva