Aftonbladet – 12 augusti 1850, sida 2

sentanternas planer, hade en så oskicklig menniska som Westerman sedermera visade sig vara, innehaft öfverbefälet, då skulle angreppet emot Nantes ofelbart lyckats. Men med Canelaux var det en helt annan sak. Denne general var icke blott en man af mod utan äfven af utmärkta militäriska kunskaper. Hvad som fattades honom i truppstyrka, ersatte han genom öfverlägset artilleri. Alla de försvarsmedel, som platsen erbjöd, hade han skickligt begagnat; han hade förstärkt de obetydliga fästningsverken, och kunde alltså utan våda gifva efter för Lebons och Carriers ursinniga fordran, att på öppna fältet sammandrabba med Vendeerna, emedan företaget i sjelfva verket icke kunde blifva annat än ett utfall, hvilket icke aflägsnade honom längre ifrån förskansningarne än han sjelf ville. Då med förnuftsgrunder ingenting kan vinnas emot oförnuft och egensinnighet, så hade han fogat sig efter folkrepresentanternas vilja; man hade vid detta, som vid alla andra tillfällen, icke förmått dölja det djupa förakt han hyste för dem. Härifrån de senares oförsonliga hat och deras önskan att kunna uttränga generalen ifrån en post, på hvilken de ville se ett af sina kreatur, hvilket genom militärmakten kunde understödja förtrycket och röfveriet emot alla förmögnare borgare. Då Canclaux alltid afvisat dylika försök och aldrig understödt deras i frihetens namn föröfvade plundringar och afrättningar, ehuru han icke mäktade kindra, så var detta en ytterligare orsak till deras emot honom glödande hat. Så snart republikens bataljoner utryckt ifrån Nantes under tonerna af den krigiska hymn; som kommit så många tusen hjertan att slå lifligare, hördes ock ifrån närmaste höjder, som voro besatta af bretagnare, en sång, hvitken dock väsendtligt skilde sig ifrån den förra. Den lät som en psalm, och ljudet, liksom ifrån en