mark och Slesvig, samt att denna arfföljd ändrades egenmäktigt af kung Christian VIII genom ett penndrag (i det öppna brefvet) och således genom en statskupp? Om detta är sannut, huru kan då Slesvig kallas en del af det danska arfriket? Ar det vidare sannt eller icke, att kung Christian VIII, i anledning af den oro och de protester detta väckte inom Slesvig och Holstein, den 18 September samma år utfärdade en kungörelse, som innehöll följande ord: Att det alldeles icke kunde hafva varit hans afsigt med det öppna brefvet, att kränka hertigdömena eller ettdera af dem i dess rättigheter; tvärtom hade han lofvat hertigdömet Slesvig, att det skulle förblifva i sin hittillsvarande förening med Holstein, hvaraf följde, att Holstein icke heller kunde blifva skiljdt ifrån Slesvig. Ar det vidare sannt eller icke, att nuvarande konungen Fredrik den sjunde då han i sitt reskript den 28 Januari 1848 förklarade, att han hade beslutat gifva en författning, som skulle försäkra, så väl hans kronas som hans samtlige undersåters rättigheter, och som skulle fastställa de åtskilliga landsdelarres egendomliga rättigheter och intressenn, dervid uti samma reskript yttrade: Denna författning skall icke förändra något i den förening, som består emellan Slesvig och Holstein.n Ar det slutligen sannt eller icke, att samme konung Fredrik den sjunde i sitt reskript af den 24 Mars förklarade, att det var hans afsigt att Holstein skulle få en för sig bestående, fri författning, hvaremot Slesvig, i gemenkap med Danmark, skulle erhålla en fri författning, likväl så att Slesvigs provinciella sjelfständighet skulle upprätthållas ? Innefattar sistberörde reskript, eller innefattar det icke, eit upphäfvande såväl af Christian den 8:des ord, då han lofvade hertigdömet Slesvig att det skulle förblifva i sin hittillsvarande förening med Holstein, som af Fredrik den sjundes löfte af den 28 Januari 1848, att den författning han beslutat gifva, skall nicke förändra något i den förening som består emeilan Slesvig och Holstein? Om detta reskript af den 24 Mars innefattar ett upphäfvande af det förra löftet, hvilket öfverlemnas vill besvarande åt enhvar som kan läsa innantill, huru kan då Bore påstå, att kungen i Danmark icke brutit något ord eller frångått något af sina löften? Har man väl orätt att påstå det den som resonerar så, är bekajad med en blindhet som endast kan kallas fanatism, då man ej vill sätta i fråga att påståendet göres mot bättre vetande. Se der den kinkiga punkten, som ultra danskhetsifrarne alltid så gerna vilja kringgå. Vi förutse, att Aftonbladet, på grund häraf, ånyo skall blifva beskyldt för anhänglighet till Slesvig-Holsteinarne. Så är det likväl ingalunda, och för att bevisa detta skola vi i så få ord som möjligt rent och klart sammanfatta vår tanka i ämnet. Det är otvifvelaktigt en sak som icke kan förbises, att den förut bestående inre föreningen mellan Slesvig och Holstein i sociala och administrativa förhållanden, afskiljdt från styrelsen öfver det egentliga Danmark, skulle, om den allt framgent komme att fortfara, hafva till påföljd, att det danska elementet i Slesvig blefve småningom mer cch mer undanträngdt genom ett slars naturnödvändighet, eller i följd af den inverkan, som en starkare eller till antalet öfvervägande nationalitet alltid med tiden utölvar på en svagare eller underlägsen i et land, der två rivaliserande nationaliteter finnas. Det är lika ostridigt, att bakom den egentliga Stesvig-Holsteinska rörelsen ligger hela Tysklands åtrå att få de goda slesvigska hamnarna till tyska hamnar. Det är slutligen gifvet, att det för de danska patrioterna måste vara ytterst påkostande, att stå med armarna i kors och åse en sådan, icke för hvarje ögonblick särskildt märkbar, men oupphörligt och säkert fortgående, tyst inkräktning på den danska nationaliteten; ja, det må till och med gerna medgifvas, att det till en viss grad är en lifssak för Danmark att söka hindra densamma, och att Skandinaviens sympathi i detta hänseende måste ligga på danska sidan. Om derföre danskarne säga: vi måste på ett eller annat sätt hafva Slesvig införlifvadt med Danmark; vi måste för detta ändamål, såsom ett vilkor för den danska monarkiens framtida tillvaro, uppbjuda alla våra krafter, huru myc ket det än må kosta, så kan sådant i vår tanka icke skäligen klandras. När vidare Orla Lehman yttrade, att tyskarne borde med svärdet på ryggen utdrifvas öfver Eidern, så var detta varma uttryck möjligen Ööförsigtigt, men en öppen och ärlig bekännelse om hvad de danska pätrioterne ville och hvad de ansågo sig nödsakade till, nemligen, med ett ord sagdt, att Slesvig måste eröfras. Således, vill man blott hålla sig vid denna sats, vore det än med samma ifver som Catos bekanta: delenda est Cartlhago,så må det vara. Det blir då åtminstone rent språk, och i så måtto ridderligt, som det innefattar ett proklamerande att Danmark baserar sig på den i vissa fall giltiga regeln, att nöden har ingen lag,, att det använder styrkans rätt emot Slesvig Holstein såsom emot ett annat fiendtligt land som skall intagas och inkorporeras. Båda parterna veta då hvar de hafva hvarandra. SEEN NT 2 EAA RA IEI SRA