Aftonbladet – 10 augusti 1850, sida 3

Fråga mig icke derom, käre svärson in spen, sade han. Som jag afslog den smickrande befattningen, vill hertigen, att förhandlingen derom skall förtigas. Det är, så att säga, en statshemlighet. Lifmedicus, — doktor! Hvem kunde tro sig finna en dylik i er? —Helt förunder!iga saker tilldraga sig nu för tiden. Se nu, om ni behagar, till Boberstranden. Skulle ni der märka, huru de torra pilstammarne och de gamla videbuskarne spatsera omkring och göra komplimenter, så behöfver ni alls ioke förupdra er deröfver. Det är icke det minsta förunderligt deruti på en tid, då man kan blifva furstlig lilmedieus och doktor, — rite promofus, utan att med säkerhet kunna deklinera mensa. Men för Guds skull, fortfor ban förskräckt, då Albert började något rynka pannan, tro icke att detta har minsta afseende på er. Hellre ville jag rycka ett lejon i manen, eller en leopard i svansen, än med en enda bokstaf förnärma en af hans högfurstliga nådes, hertigens af Friedlands tjenare. Och d2ssutom — ni bar ju under tiden kunnat blifva en högst utmärkt latinare. I våra dagar är allting möjligt! Äfven Albrecht Waldstein var i skolan just ingen hexmästare hvad latinet beträffar, och nu, jag vill svärja derpå, flyter det ur honom, som ur Cicero eller Hortensius. Derföre bar han ock blifvit en stor man. Förundra er derföre öfver ingenting, högfurstlige lifmedicus, doktor och svärson. Gör som jag. Jag tviflar nu mera om ingenting. I går bade jag icke trott om man sagt, att ni skulle blifva min svärfar och att hertigen skulle erbjuda mig en hedrande beställning wid sitt hof. I dag tror jag allt, äfven om man sade, att jag skuile blifva vizir hos konungen 1 Samarkand. Som sagdt: allt är möjligt! Detta skal! blifva det tänkespråk, som man en gång skall rista på min grafsten. Albert såg ganska betänkligt på den blif