Nationell tacksamhet åt en stalsman. Hela Storbritannien är ense om uppresandet af en offentlig minnesvård öfver Robert Peel, — de mest motsatta partier äro härom samdrägtiga. Första signalen gafs af arbetsklasserna i Manchester och Finsbury; deras möten och beslut efterföljdes hastigt af dylika inom det öfriga riket, och slutligen äfven genom ett möte af den högsta aristokratiens och konservatismens anförare, den 22 Juli, i London. Hjelten i de hundrade drabbningarne, — en lika förslagen, om än mindre vidtskådande statsman — hert gen af Wellington, intog sjelf ordförandeplatsen. Men som han är något döf, öfverlät han det egentliga ordförandet åt torypartiets förste man, och de Peelska reformernas förnämste vedersakare, lord Aberdeen; han föreslog likväl sjelf mötets beslut: att upprätta en varaktig minnesvård, till erinran om sir Robert Peels utmärkta statsmannaförmåga, hans outtröttliga ansträngningar i rikets tjenst och hans enskilda exemplariska lefnads. Lord Hardinge, den andre brittiske härföraren i rykte efter hertigen af Wellington, understödde hertigens förslag, och androg om tillsättandet af en kommitte till förslagets utförande. Efter honom talade lord Ashley, m:r Estceourt, f. d. parlamentsledamot för universitetet Oxford, lord Ashburton, och m:r William Gotton, f. d. guvernör för Englands bank — allesammans tillstyrkande förslaget, hvarefter en talrik kommittå af xnoblemenn och gent lemen valdes till verkställare. Äfven vid detta tillfälle förmådde dock lord Aberdeen icke förneka sina politiska åsigter, eller återhålla partispråket emot den msn, hvars minne han föreslog att fira. Han erinrade att möjligtvis några personer kunde vara tillstädes vid mötet, hvilka, fastån uppriktigt gillande syftningen dermed, ändå kunde hysa skiljaktiga tankar om en del af sir Roberts politiska åtgärder. Han ville, sade han, derföre icke yttra någonting om den framlidnes offentliga värf. Han ville blott hänvisa på sir Roberts öfverlägsna förmåga, hans otröttade omtanka, de fosterländska grundsatser, som vägledde honom, och den fläckfria redligheten cch oegennyttan i hela hans handlingssätt. Den af vice ordföranden sålunda anslagna tonen vidhölls noggrannt af alla de öfriga talarne. De lofordade sir Roberts utomordentliga omtanka och hans upphöjda karakter såsom enskild man; men yttrade ingenting om hans offentliga bana. Vid arbetsklassernas många möten har förhållandet varit alldeles motsatt. Der ordades föga om sir Roberts enskilda lefnad, som största delen af talarne icke kände; men hans offentliga åtgärder — framför allt dem för handelsfriheten — var hvad som här beundrades. Hans mångåriga verksamhet i rikets tjenst, hans förträffliga egenskaper som enskild man, notvifvelaktigt af värde för brittiska folket,, på sätt lord Ashley uttryckte sig, skulle dock ej förmått tillviona honom dettas allmänna tacksamhet. Sednare delen af hans statsmannabana: just den som misshagade hans äldre beundrare, var deremot hvad som förvärfvade honom de arbetande klassernas hyllning. Hade han icke afskaffat den öfverdrifna införselstullen på spanmål — hade han blifvit brådstörtad mot grafven år 1842, i stället för år 1830 — då skulle hans förtjenster icke varit någonting inför nyssnämnda klassers ögon. Så som förhållandet är nu, har han vunnit den sällsynta lyckan att hyllas och beundras lika mycket af de annars mest olika samhällsafdelningar: för sin enskilda lefnad af den, som hade tillfälle att betrakta honom på nära håll; för siva statsvärf af den, som blott kunde varseblifva dessas verkan. För hans oförtrutenhet i konservatismens tjenst nedlät sig aristokratien att betrakta den rike parvenyens son med välbehag; för hvad han eftergaf i konservatism, blef han folkets älskling. Han gagnade begge, och derför upprättar hela nationen en gemensam minnesvård åt honom. Genom sin börd och uppfostran var han medlem, ehuru en ibland de nyaste, af den herrskande aristokratien; men han var tillika en skarpsynt statsman, och märkte, om än senfärdigt, hvad det allmänna bästa kräfde. I aristokratiens tjenst gagnade han mängden. Han förlikade konservatismen med framåtskridandet; han förstod att låta det förflutna, utan skakningar öfvergå i det tillkommande, och betryggade aristokratiens bestånd, genom det utrymme han gaf åt demokratiens tillvext Han iuppmjukade det föråldrade öfvermodets myndighet, så att den kunde foga sig efte den nyare tidens anspråk. Medan han åt folk. makten upplät mycket, som var den angenäm! och nyttigt, yttrade han ej ett fiendtligt ord eller vidtog någon i sjelfva verket förderflig ätgärd, mot aristokratien. Han var begge: vän, och biträdde den förra i att gagna, mer ej i att håna, den sednare. Ehburu han aldrig var någon folkledare, vann han sålunda er kärlek och en hyllning af folket, som vanliga folkledare skulle kunna afundas. Olyckshändelsen, som vållade hans förtidiga död, omga slutligen den bortgående med det allmänna deltagandets helgonskimmer. ETAC EON