att på laglig och fredlig vig komma till må let: då kommer — revolutionen, alltid mec sina olyckor och lidanden, understundom mer gräsligheter och fasor, men, äfven i sin vildaste framfart, på djupet ett uttryck af en lag som är högre än de dittills bestående mensk liga stadgarne. Understundom tyckes Försvararen vara er yngre man. med mer än loflig ambition. Har vill visa sig hafva läst böcker och anför tankai derur, äfven om. de. icke rätt passa sig i styc: ket. Om ,Aftonbladisten säger han, att denne tar för gifvet, att stater icke kunna utvecklö sig förnuftsenligt, om icke statslärarne först underrätta dem, huru det skall gå till. Förmodligen tar han ock för gifvet, att menniskor ej kunna uppväxa organiskt utan biträde a! fysiologerna. Nu inses det rätt väl, att vi alldeles icke tagit någotdera ,för gifvet hvilket vi tilltro äfven Försvararen förmått begripa; men — det betyder för honom ingenting. Eiter Försvararen ej lämpligen kunna! antaga sådant i sitt eget namn, har han helt enkelt sökt pådikta oss detta antagande, ty de der raderna om fysiologernan borde helt effektfullt inflickas i texten. Den rätt roliga och pikanta tanken, som ligger i resonnemanget, är väl icke Försvararens egen, den är förut både tänkt och sagd; men citatet vittnar dock, kan tinka, om lärdom och beläsenhet. Försvararen råkar ock ut för det något komiska ödet, att under hettan i striden genom en bråd vändning komma under vår fana och kämpa mot sig sjelf. Ty han erinrar om, att historien lärer, ,att staterra redan börjat förfalla, när statslärarne påbörjat sina theorier. Hvilket vittnesbörd om historien kunde väl komma oss bättre till pass än detta? Pr. Bo ströms theori om ståndsrepresentationen är således det tillförlitligaste intyg derpå, att denna representation sjunger på sista versen, och att staten med en ny måste räddas från förfall. Vi anteckna här till svenska allmänhetens kännedom, hvad de fanatiskt konservativa tänka om liberalismens.. Orden läsas hos Försvararen i den ofvan uppgifna nummern af tidningen Tidenv. Liberalismen, heter det, är en smitta, som har sitt ursprung i Frankrike, det är ett raseri, som angriper den halfbildade pöbeln. Arligheten fordrar att vi tillkännagifva, att Försvararen på det nyss anförda stället till liberalismen fogar epithetet falsk, ett tillägg, som kanske sjelfva redaktionen gjort för att förekomma omdömets alltför kolossala orimlighet ; men Bela verlden inser, att detta tillägg icke gör det ringaste till saken. Ty för den, som kan på kältringssätt vidblifva idislandet af pr. Boströms theori öfver ståndsrepresentationen, måste kvarje slag eller grad af Iiberalism synas falsk. En slik vapenbroder har pr. Boström hafi det sällsamma ödet att vinna. Vi undre, hvad han tycker om undsättningen. Denne vapenbroder eller, visserligen rättare, satellit, slutar sin betraktelse med följande komiskt gravitetiska ord: Vare detta nog sagdt om och till A. B. Att vidare befatta oss med honom anse vi under vår värdighet,. Den som ändå kände det stora Vi, som har ett sådant vår, en sådan värdighet! Hvad den mannen är oändligen förnäm! Det är visserligen bedröfligt, att en svensk man i våra dagar kan tänka och tala så, som Försvararen hela vägen igenom tänkt och 1talat, och det är ingen glädjande företeelse, att sådant intages i en tidning, som utgifves vid en akademi och redigeras af en professor, som utan tvifvel borde, så knappt det än må vara om manuskriptbidragen, i alla fall något skräda dessa bidrag, innan han lemnar dem till tryckning. Ty att bedöma hvad som lämpligen bör införas i en tidning eller icke, det wWillhörer redaktören och icke tryckaren,. Men å andra sidan kunna vi icke se med obelåtenhet, att det reaktionära partiets tidning så illa skötes. Förhållandet är ett ondt af det slag, som förer ett godt med sig. Dylika uppsatser som Försvararens måste till sin verkan vara i vårt intresse. Ett föga vettigt ordkram kan ej anpat än väcka missbelåtenhet och axelryckningar äfven bland de klokare inom kotteriet, och något hvar skall förundra sig öfver, att så mycken inbilskhet, så mycket anspråk kan förenas med så måttliga insigter och ett så tarfligt omdöme. Man bör hafva den ädelheten att icke förlöjliga annat än det som är löje värdt; men vi tro oss också icke bryta mot denna sederegel, om vi uppriktigt säga Försvararen, att han beredt allmänheten ett nöje af fullkomligt annan art än han åsyftat. Det är icke med den allvarsamma känslan af aktning, man ser någon, i silt sträfvande att blifva sublim, bruka öronen till vingar och under ett fruktlöst flaxande härma strutsens flygt. (Insändt.) Något om linodling. Med anladning af he Gihhsans nnnsats om linod