Aftonbladet – 10 augusti 1850, sida 3

BLANDADE ÄMNEN: KOLERA-KUR. Indian Times tillkännagifver, att doktor Macrae, civil-kirurg i Howrath (Indien), uppfunnit ett sätt att bebandla koleran, som blifvit krönt med den största framgång. Doktor Macrae har nemligen låtit sina kolera-patienter inandas en viss qvantitet syrgas. Denna gas utöfvar först på organismen en lifvande verkan, derefter faller patienten i en djup och stärkande sömn. Vid sitt återvaknande befinner han sig fullkomligen väl; han erfar endast en allmän svaghet, som lätt häfves medelst användande af vanliga medel. Den engelske doktor, som vi nämnt, har gjort försök med sitt behandlingssätt på femton europeiska matroser, hvilka blifvit transporterade till hospitalet i Howrath, då de redan befunno sig i sjukdomens sista stadium. Behandlingen har lyckats i alla dessa femton fall. (Dagbl.) VÅR TIDS STÖRSTE MAN ÄR DÖD. Nekrolog. Ea af vår tids onekligen störste män har lemnat det jordiska, en storhet, so icke äflades om verldens fåfävgliga utmärkelser, utan gick blygsam sin bana fram — en storhet, hvilken icke afunden någonsin kunde bestrida denna egenskap, emedan den var alltför mycket i ögonen fallande. Man må tvista om Tegners, Franzens och Berzelii storhet; om grindvaktarens vid Motala vindbro, allmänt känd under namnet lille Gustaf, skall det icke falla någon menniska in att tvista. Hans storhet är gifven. Han var född i Östergöthland, i V. Ny socken, den 21 Augusti 1816 af knappt medelmåttigt stora föräldrar. Fadren var arbetskarlen Lars Johan Andersson, modren Anna Stina Larsdotter. Sonen Gustaf var vid sin födelse till storleken ett vanligt barn, hvars kroppsutvecklipg först omkring 46 års ålder fick en håstigare fart: Hans växt blef dock icke påskyndad genom något öfverflöd i mat och dryck, iy föräldrarne voro fattiga och kunde följaktligen eudast erbjuda ett knappt och tarfligt underhåll, och åermed har Gustaf äfven alltigenom fått åtnöja sig. Hen saknede derföre en mot sin kroppsstorlek svarande styrka, så att han, för att kunna bära sin egen tyngd, beständigt nödgades söka andra yttre stödjepunkter, i det han utbredde sina jättehänder och långa armar öfver grindar, gärdesgårdar och andra föremål, mot hvilka han kunde gifva sin kropp en lutande ställning. Alla hans åthäfvor och rörelser vittnade om tröghet och en allmän oförmåga att kunna rigtigt reda sig. Knappast förmådde han stundom oklanderligt öppna grinden, än mindre göra något annat, som fordrade mera ansträngning cch uppmärksamhet. Hans storhet var icke heller af undsvärd ; tvärtom var den förenad med de olägenheter, som den fattige mannen framförallt erfar, då han måste med bekymmer tänka på förskaffandet af kläder och föda. Må men derföre ej undra på, om ban med den giriges blick såg den resande i händerna efter en skärf för sitt besvär med grindens öppnende. Mannen åt gerna och, såsom man påstår, i proportion fullt motsvarande hans betydliga corpus. Deremot smakade han rästan aldrig bränvin, icke just af brist på smak derför, utan emedan hans nästan beständiga hufvudvärk derigenom för