Aftonbladet – 7 augusti 1850, sida 3

friherrn, att ledsaga honom ända till Zittau, och först då han visste honom i säkerhet, återvända till Böhmen. Så snart de voro utom stadens gebit, togo de af på en sidostig, men hastigt stadoade friherrn, vände blicken ännu en gång tili den trakt, der hans fäderneborgs torn i skymningen aftecknade sig emot aftonhimmeln. Aldrigo, sade han, ,skall jag återse denna gamla borg, der så många ättleder af min slägt lefvat och varit lyckliga, aldrig skall min fot åter beträda denna väg. En inre aning säger mig det. Albert, tillade han, lugnare, lyckligare tider skola inträda. Du är ung, dina ögon skola skåda dem, du skall en gång återvända till födelsebygden. Framför då min afskedshelsning, min välsignelse till de få, som erinra sig mig och min slägt! Snyftningar afbröto friberrns ord; äfven Albert var djupt rörd och begge skyndade ut i natten, för att i dess stillhet och dunkel söka och finna tröst och lugn. Några dagar sednare närmade sig Albert nedslagen och med sänkt hufvud slottet i Gitschin. Ynglingen var till mods, som skulle ban inträda i en lejonkula. Knappt bade han anmäldt sig och anhållit om audiens hos hertigen, förr än han genast blef införd. Fursten var allena i rummet. Väntansfull blickade han på den inträdande. Redan tilibaka? har du funnit Reder?, frågade han lifligt. Jag har sett honomp, svarade Albert, med; sänkt blick. Och följaktligen gripit honomp, inföll Wallenstein, och hans dunkla ögon började att blixtra. Rebeliens hufvud skall falla.s I stället för hans hufvud tillförer jag ers böghet mitt, sade den unge mannen i undergifven ton. Huru? Har han undkommit? Har Hain lå