Aftonbladet – 7 augusti 1850, sida 3

(Insändt.) Några ord om landgångar. Kongl. Maj:ts förordning af den 46 Nov. 1849, 13, stadgar, att ångfartyg böra vara försedda med landgåpngar minst 2 alnar breda och försedda med ledstång eller manntåg — ett ganska nyttigt och af behofvet påkalladt stadgande, då hittills ångfartygens landgångar varit allt annat utom säkra. Det torde med största skäl få göras den anmärkningen, att, då med berömvärd omtanka blifvit sörjdt för de personers säkerhet, som nödgas begegna ångfartygslandgångarne, tyckes deremot seglamde fartyg i detta afseende blifvit al:deles bortglömda. De äro dock lika mycket, om ej mera, besökta af personer, som der hafva ärender att uträtta. Seglande fartyg iro som oftast försedda med ett smalt och tunnt svigtande bräde, i stället för ordentlig landgång, oaktadt ins. vill påminna sig, att en öfverståthållareembetets kungörelse finnes, som vid vite stadgar landgångarnes bredd och öfriga beskeffenhet, lika med hvad ofvan är nämndt om ångfartyg. Skulle, mot förmodan, deuna förordning ej finnas, är utfärdandet af en sådan på det högsta nödvändig. Allmänt är bekant huru mårga offer den kalla böljan årligen slukar, samt att en stor del af dessa olyckshändelser sker genom fall från landgångar. Ins. bar sjelf varit vittne till flera sådana händelser, och många gånger skådat den hemska synen af ett liks uppdragande ur vattnet. RN