Aftonbladet – 7 augusti 1850, sida 2

Det är allt för sant,; sade friherren, en man med lika själfullt, som vördnadsvärdt ansigte. Hvar och en, som utlemnade mig till Waldstein skulle erhålla rik belöning. Ja, kära Albert, fortfor han i bitter ton och suckande, då du lekte med min son, som nu är hos Gud, i trädgården, eller i mitt rum, hvem af oss hade då trott, att vi så skulle mötas! Men förlåt, ädle herre, huru vågar ni er hit, då hertigen just nu är i grannskapet, frågade Albert orolig. . Vid min hastiga flykt måste jag qvarlemna ett litet skrin, som inneböll mina juveler och några tusen gulden i guld. I ett hörn afslottsträdgården nedgräfde jag denna skatt, som nu är hela min återstående tillgång. Under denna förklädnad har jag återvändt, för att hemta skrinet och sedan för alltid aflägsna mig ifrån denna kära trakt. Visste jag blott någon tillflyktsort, der jag några dagar kunde uppehålla mig, så vore allt godt. Stället der skrinet är doldt, är så aflägset, att ingenting är lättare, än att under en mörk natt afhemta det. Guldet och juvelerna äro ingen tyngre börda, än att jag i mina kläder kan bortföra den och sedan aflägsna mig, lika hemligt, som jag kommit. Albert, som under friherrens tal blifvit betänksam och en stund lagt handen på pannan, utropade hastigt: on . Riktigt, så måste det gå till! berr friherre, tilllyktsorten är funnen. Så snart det blifvit mörkt går ni med mig till min mor. Der är ni säker. Hon bor helt allena. Under en mörk natt hemta vi skatten och jag ledsagar er några mil, till dess ni kommit utom edra fienders område. O Gud, jag tackar dig! Albert, du är min skyddsengel! sänd till min räddning; ropade friherren. Kunde jag göra mindre för er? sade Al