Aftonbladet – 7 augusti 1850, sida 2

HallONlcChS. — Enligt hvad man förnimmer af tidningarna, komma valen till riksdagsmän för den instundande riksdagen att hållas i de serskilda orterna af riket i slutet af denna eller före medlet af nästa månad, och det kan då icke vara öfverflödigt att pressen sysselsätter sig något med hvad som är att iakttaga vid denna för fosterlandet alltid högvigtiga handling. Kanske bör man vid ett sådant tillfälle icke förbigå en anmärkning, som säkert något hvar sjelflmant kom i tillfälle att göra, när sjelfva kallelsen till Rikets Ständers sammanträdande utgick, nemligen, att densamma emottogs med en nog synbar kallsinnighet, och att i fall pågot slags uttryck af känslor dervid kunde varseblifvas, detta icke var glädjens och tillfredsställelsens, utan snarare missmodets eller en förkänsla af den tröttbet, som erfarenheten så ofta förut visat komma öfver nationen sedan det mödosamma arbetet i våra riksdagsformer räckt några månader. Detta är visserligen icke ett hugnande tecken eller ett lyckligt vitsord för en inrättning, till hvilken hvarje folk måste se upp med :ärlek och förtroende, såsom till ett palladium för sin frihet, i fall den uppfyl ler sitt ändamål. Likväl är det icke vår mening att framhålla nyssnämnda mindre bebagliga känsla såsom bevis på en absolut brist på intresse bos nationen för sina representanters sammanträden, äfven under alla de svårigheter och brister, hvarmed de äro förknippade. Detia vore utan tvifvel att döma förbastadt, och skulle åtminstone till någon del vederläggas af det nit och den värma som på många ställen börjar gifva sig tillkänna för de förestående valen, i samma mån tiden för dessa nalkas, och som skulle vara större, om icke på många orter en verklig svårighet yppades -att till förtroendets emottagande öfver tala dem de väljande önska. Närmare det verkliga förhållandet ligger det troligen att an-, taga, det ljumheteni sinnena denna gången ökats af den serskilda ställning hvari representationsfrågan i detta ögonblick befinner sig. Härmed må emedlertid förhålla sig huru som belst, så kunra vid denna tidpunkt, då valen förestå, de väljande omöjligen undgå att återkomma till denna fråga, och att såsom en hufvudsak taga i betraktande det votum som de blifvande ombuden hafva att afgifva i afseende på Regeringens hvilande förslag i detta ämne. Allmänheten känner nogsamt, att Aftonbladet tillhört dem som tillstyrkt, att i det läng: sta uppskjuta med afgifvandet af ett bestämdt omdöme huruvida detta förslag bör af de blifvande ständerna antagas eller förkastas. Orsaken till Aftonbladets tillstyrkande i denna del är äfven förut bekant, nemligen, att, då det beklagligen icke kommer i fråga att erhålla den reform, som allmänna fänkesättet kunde förena sig om att anse såsom den mest ändamålsenliga, saken nu blott är att pröfva och utröna, huruvida det förslag, som bjudes från regeringens sida, innefattar en verklig förbättring, ett steg framåt på den politiska utvecklingens och rättstillståndets bana, och derföre lönar mödan att ar.taga, eller om gamla miss förhållar.den derigenom endast komme att iklädas en ny form; i hvilket fall föga eller intet i det hela med förändringen vore vunnet. Detta förutsätter en undersökning och eit allvarligt öfvervägande, som väl icke kunna vara fulländade, förr än saken kommit till rådplägning inom sjelfva riksförsamlingens afdelningar; men det är i alla fall gifvet, att derest man är öfvertygad om sjelfva reformens stora betydelse för fäderneslandet, och tror, att det kan kommz att bero på en votering ibland de valda representanterna, om det hvilande blifver antaget eller icke, så måste också vid riksdagsmannavalen nödvändigt komma i betraktande, huru den till ombud föreslagne anser ofvannämnde fråga sådan den för närvarande framställer sig. Vid ett sådant förhållande synes den tidpunkt vara inträdd, då det äfven för publicisten, ej mindre än för dem, som skola emottaga riksdagsmannakallet, är en pligt att taga sitt parti, så till vida, som det kan ske på grund af den erfarenhet och de upplysningar, hvilka redan befinnas förhanden; och det bittra klander, som utan allt fog blifvit slösadt på