Aftonbladet – 5 augusti 1850, sida 3

Fursten nickade, liksom bifallande till ynglingens tal och sade sedan: Hertigen tager dig troligen i sin tjenst. Gå derföre en timma härefter till slottet och begär att få gå in! Gå in! lättare sagdt än gjordt, herr kapten, eller kanske öfverste, sade Albert, gnuggande sig bakom öronen. Teufelbacharne jaga bort hvar och en som nalkas slottsporten. Jag såg nyss en af dem ränna ef:er en stackars tupp, liksom bade den varit en lindorm, som han velat spetsa på korsgeväret. Man skall säkert icke släppa mig in i slottet. Det skall icke möta något motstånd då du säger att hertigen låtit kalla dig. Men vill ni icke, käre herre, säga mig ert namn, på det jag må kunna åberopa mig ert ord ? frågade ynglingen. Det är onödigt,, svarade den förre. )Nämn för öfrigt icke för någon, att du varit här i trädgården och gör dig resfärdig. Hertigen skulle möjligen kunna komma att gilva dig något uppdrag. Här bar du något till förplägning. Gå nulm De sista två orden uttalades så kort och skarpt, att Albert, som blott med ett par oartikulerade ljud kunde framstamma sin tacksägelse, skyndade ur paviljongen och först då han lemnat trägården med förvåning märkte, att han böll i handen ett guldmynt af flera dukaters värde. Vid utsatt tid gick Albert till slot.et, för att söka företr. de hos hertigen. Så barskt än skyldivakten vid porten frågade bonom, hvem han var och hvad han ville? så vänlig blef Teufelbacharen, sedan han sagt sitt namn, En page bad: honom följa sig. Han fördes genom flera korridorer och salar, tiil ett aflägset åt trädgårdssidan liggande rum och knappt hade pagen anmäldt honom, förr än ban fick tillsägelse att inträda. Ynglingen blef högst öfverraskad, nästan förskräckt,