Aftonbladet – 3 augusti 1850, sida 3

Han hade alltid varit nöjd med mig — du förstår min metiern, — side han, och tillade mycket annat vänhgt, som jag förbigår. Kort, slutet på talet ble, att han emot en billig ackordsumma, ville till mig öfverlåta sin rakstuga och sin praktik. Jag invände att jag vore alldeles medellös. Han svarade: det vet jag, men det är icke något hinder. Summan får innestå hos honom tills jag hinner sminingom batala den. Dessutom, anmärkte han, gifs ett annat medel, hvarigenom du kan snart konma ur skulden; du bör gifta dig med pnågon förmögen flicka, en sådan tror jag visst icke skall vägra dig sia hand.n Veronika förskräektes synbart vid de sista orden. Och hvad svarade du? frågade hon sakta. Jag ingick genast på förslaget, svarade Albert. Du antog det? ropade flickan förfärad. Naturligtvis. Likväl med vilkor, att mäster Grimm skulle fria för mig hos föräldrarnex, fortfor Albert leende. Hvarföre skulle jag icke antaga förslaget? Bruden som den hederlige gamle föreslog mig var — du.x Å prat! du narras! det bar han aldrig sagto, svarade Veronika, rodnande. Så sant jag älskar dig! ropade Albert, omfamnande henne. Den gamle är skarpsynt. Han hade, söm ban sade, linge märkt, att vi E ide hvarandra och nu ville han befardra lyc ska. I mors t Mm låter det, tala m De skola aldrig samtyckar za. Min mor kanhända Jikväl; men min far säger nej, derom är jag säker. Han kan icke tåla mig, jag vet det;-han i visår mig alltid en så förtörnad uppsyr, när Ihean ser mig stå vid fönstrets, sade Albert bedröfvad. Men kanske beveks han ändå; när