samma som konstitutionens försvarare göra, ty ge nom sitt äflande göra de den både löjlig och för hatlig. Såsom ds skulle jag göra konstitutionen tjl ett slags vestal, hvars ömtåliga dygd blefve en visa en speglosa för hela verlden. Jag skulle vidare göra konstitutionen förhatlig, ge nom att städse intervenera med konstitutionen i hand så snart fråga vore om någon nyttig reform elle annan sak,-som kunde befrämja Frankrikes ära oc! lycka, och jag skulle säga: Detta kan icke ske fö konstitutionens skull. Vi säge att konsti:utionen bör vara förenlig me: landets ära och intressen, J deremot, j påstån at den icke bör stå i harmoni med de vilkor som for dras af samhällslifvet och landets storhet. Emedler tid erkänner denna konstitution äldre rättigheter nåväl, den första af dessa rättigheter är utan tvifve samhällets rätt att få lefva. Jag vet väl, att det i landet här fianes ett stor parti, som icke håller på det närvarande samhället som vill förändra och omstörta det. Jag tager sam Kället sådant som det är och försvarar det. Jag ve hvad dessa sig så kallande läkare äro för folk, dess: mördare som på samhället skulle vilja tillämpa Medea gamia läkemedel, som skulle vilja sönderhugga sam hället i bitar för att koka dem i socialismens gryta (Ironiska bravorop från venstra sidan.) Talaren ingick härefter i vederläggning af dera: påstående, som förneka socialismens framsteg oct faror, samt fästade uppmärksamheten derpå, att då Proudhon i konstituerande församlingen på tribuner utvecklade socialismens läror, så hade han endas en anhängare, Greppo; men nu, tillade han, stå nimnde hedersman ingalunda ensam, utan har gan sta minga anhängare. Man måste derföre bekrige socialismen med alla medel, som lagarne gifva oss (Biall på högra sidan.) Ja man måste mot den allt uppslukande socialis men företaga en romersk inre expedition. (Häfige u:rop frän venstra sidan. Bifall på högra sidan.) Man skriker nu på famma sätt om konstitutio nens förnärmande, som man på den tiden skrek mo den romerska expeditionen. Vi måste gripa oss an utöra kriget med kraft och eftertryck, raskt och med alla medel. Vi skola sålunda fortsätta vårt fålttig som börjades i Juni 1848, detta fälttåg som ge neral Cavaignac så väl, så energiskt utförde. De är samma fiende, samma fana! Jag kan dock ej annat än beklaga, att jag i går hörde general. Cavaignac... Jag vill icke säga någo som kunde såra den ädle generalen... men må har tillåta mig fråga bonom — och äfven historien skal! en dag fråga honom det — må han tillåta mig en fråga: Hvar äro nu de, som han slagit, som han krossat, som ban tillintetgjort, som han deporterat? Hvar äro de? — De sitta vid hans sida! Han ska! i morgon votera med dem — emot oss! (Rörelse. Det är samma strid mot samma fiender, som belägra samma fästniog, men som nu taga till en annan taktik och kofispirera mot samhället, betjenande sig af konstitutionen såsom en barrikad. De trodde sig hafva iaspärrat oss inom sina cirkumvallationslinier; men de hade lemnat oss en utväg öppen, nemligen hemvistet. Det är vår pligt att begagna os: deraf. (Afbrott på venstra sidan). O, gifve Gud, att vi kunde bevisa, det konstitutionen vore förenlig med allmänt väl, med sambhällets frälsning; ty om det vora bevisadt att konstitutionen, såsom socialisterna säga, är en arsenal, ett preludium för anarkien, så fiones ingen lag i verlden som kan döma samhället till döden; men at öfverlemna det åt socialismen, det vore att döma det till döden, Den dag då detta sednare vore klart, så insen j väl, att det endast kunde biifva galvingar eller brottslingar som kunde taga parti för konstitutionen emot samhället. : Och för min del skall jeg vara den förste som säger alt man framför allt måste rädda sambället. (Bifall på högra sidan). En af socialismens mest ansedda orgener yttrade sig så bär: Republiken har utgått från valreformen; på samma sätt skall den sociala reformen utgå från den allmänna rösträtten. Den sociala reformen, d. v. s. socialismen. Saxder, m. h., der ha vi ju våra motståndares erkaännande. Om så är, så drager jag icke i betänkande att säga: det är för oss en pligt att bevisa det allmän rösträtt icke nödvändigt leder till socia1ismen. Ja, det är för oss en pligt att korrigera, ) it upplysa den allmänna rösträtten. De onda måste darra och de goda lugnas, såsom republikens hr president yttrat i en af sina proklamationer. Om det vöårkligen finnes persoter, tom tro sig töärnärmsade, som tro sig orättvist beröfvade en rätt, så — hvems är skulden? Veten j, hvilken de ha att hålla sig till? Icke till oss, utan till dem som vanhedrat, som profanerat den allmänna vålrätten; till dem som i konklaven — ty man harlånat detta ord från kyrkans språk i följd af denna brottsliga vana som karäkteriserar revolutionsmännen — till dem som i konklaven, i klubbarne, hafva försvarat och prisat Robespierre, Marat och alla de afskyvär daste namna i vår historia. (Rörelse.) Det fiones inom minoriteten en minoritet som ganska väl och med mycket nit uppfyller sitt kall, någon gång med redlig öppenhjertighet. Deras kall är nemligen att förstöra samhället. Vi deremot bafva det uppdrag att rädda samhället, och iag frågar, om vi med lika mycket nit uppfyllt vårt kall. Det förstås, att jag icke ställer denna samvetsfråä till de kloka talare som uppmana folket till lugn. Under det att de göra allt möjligt för att uppägga. syftande sålunda den dubbla fördelen, att undgå ;ridens faror och skörda vinst af segren. (Ecergisa protester från venstern-) Jag menar icke heller dessa tvetydiga menniskor, ;om jag icke vågar kalla amfibier, som stå med ena )oten i ordningens läger och med den andra bredvid oordningens, som räcka eha handen åt samhället och dead andra åt anarkien, som ganska eftertryckåigt skulle uppträda mot insurrektionen, hvars kla omål de ru adöptera och -bvirs mer eller mindre 2rliga farhågor de söka utb:eda; så att dessa herrar sålunda mer än pågon bidraga till revolutionens framkallande, för att deraf sedan drega vinst. Jag vänder mig med min fråga till den stora majoritet, som visat sig och som förenat 450 röster i tvenne stora frågor, nemligen den tomerska och isndervisningsfrågan; och jag uppmanar denna manritet att samfetsgrannt tänka på min fråga. Varen öfvertygade, att ingen tid finnes att förlora. Vi måste gripa saken an. Om det i denna församling finnas män, som vilja ita öfversvämningens flod stiga och som vilja uppi ffra sig sjelfva till stor trinmf för våra maotståndata