Aftonbladet – 3 augusti 1850, sida 3

dre är frågan om det qvantitativt ringa, som i prestoch pastoral-examen fordras, än om det qvalitativt dåliga, eller, rältare uttryckt; orimliga. Allt som utgör bildning, eller mål för bildning, är icke derföre den eller det slags bildning, som beböfves för en viss sak, ett visst embete, en viss lefnadsverksamhet. Hebreiska, grekiska och latin äro härliga språk; och en mängd af de på dem affattade litteratur-alster förblifva alltid ypperliga skatter. De tillhöra således med skäl bildningen,. Men vid församlingarnes religiösa skötsel har detta slag af bildning föga eller intet att betyda. Den hel. Skrift i försvenskning måste här så mycket mer utgöra den enda behöfliga grunden, som den af staten sanktionerade öfversättningen al bibeln är den enda tillåtna att begagna vid cbristendomsundervisningen inom församlingarne, i predikningar, husförhör 0. s. v. För hvad ändamål nödgas då presten, såsom vilkor för sitt embete, inhemta en smula bekantskap med sbibeln på grundspråken, hvilken han sedermera icke kan använda, dels emedan denn: bekantskap vanligen sträckts till så ringa grad, att den snart nog flyger ur minnet, dels, om något qvarstannar, detta icke får inverka, emedan presten i alla fall icke eger att ändra den föreskrifoa bibelversionen ). Annat är förhål :andet med akademiska lärare i theologien, ledamöter af theologiska fakulteten och theol. lektorer. För dem kan språkkunskapen aldrig blifva för stor. Regeln borde således vara den, att vid prestoch pastoral-examen de s. k. grundspråken ej inginge bland prestanda; men att, om en prest, enskildt för sin del, kommer att stanna vid åkademien, blir lektor, eller af andra skäl vill taga kännedom om de ifrågavarande idiomerna, detta då får blifva föremål för bans individuella civilisation och hans särskilda ställning, men icke läggas på presterskapet i det hela, såsom cpnditio sine qua non för ordmationen. Detta onus tyckes för den lärde sjelf vara elt intet, eller till och med en ljuflig börda; men för den fattige prestkandidaten, med den ringa linguistiska förbildning han merendels eger, utgör mödan med de döda språken ofta ett surt arbete. Det lilla han deraf lär sig — ämnadt att i de flesta fall tjena Gud, menniskor och honom sjelf till intet — medtager dock mycket af hans tid, och medför i samma mån lefnadskostnader, som för honom kunna vara rätt svåra att anskaffa. Hvad vill då kyrkan med detta ömkliga pre ständum? Man har i sednare tider vid prestoch pastoral-ex men uppdrifvit fordringarne i hebreiska och grekiska; och detta är endast så mycket värre. Svårigheterna ökas naturligtvis härigenom; men gagnet blir icke desto mindre intet. Presten ekall lära känna sin bibel i urtexten! heter det. Ja väl: bar man i sigte att bjelpa undergräfva sin egen dogmatik eller upphäfva det i kyrkohistorien antagna, då kunde detta låta höra sig, såsom syftesenligt. Men sådan är förmodligen icke meningen. 1 de liberales läger vore det på sin plats; men orsaken, hvarföre icke heller vi önska det, är den, att, för så vidt religionsförbättringen skall utgå från exegetiska rättelser af bibelversionen (hvartill endast de här omtalade språken vore af nöden), måste den bedrifvas med långt större linguistiskt kunskapsförråd, än som äfven i den skärpta prestoch pastoralexamen rimligen kan komma i fråga. Vända vi oss nu vidare till de öfriga ämnena i denna examen, bvad finna vi? En latipsk dogmatik, för det mesta uppstäl!d och anordnad i en mängd bestämningar, till formen logikaliska, men till innehåll och begrepp ganska litet motsvarande definitionen på theologi, att vara en scientia de Deo et rebus diviniso. Denna dogmatik skulle i många fall lida af att försvenskas, emedan frasen, med en viss klang på latin som gör att man tycker den innebära tankar, öfversatt framstode i objelplig tomhet. Med sådant gifves ingen annan utväg, än att på utanläxevis fästa det i minnet. Huru mycken verkan dylikt utöfvar på själen, kan inses; och hvad deraf blir öfrigt hos den ute i församlingarne lefvande presten, är fattligt. Sagde examens qvantum af kyrkohistoria medför alltid några goda följder; åtminstone bör examinanden deraf inspireras till fördragsamhet emot olika troende oci länkande i religionsmål, hvilket kan gagna under hans verksamhet ute i lifvet, och på ställen der sekterism yppar sig. Likväl glömmer presten vanligen snart också kyrkohistorien, såsom till sitt faktiska och anekdotiska innehåll stående i ingen beröring med den omkring honom lefvande församlingen. Hvad återstår nu af prestoch past. examen? En viss kännedom i den ecklesiastika jurisprudensen, hvilken onekligen är god och beböflig; samt merendels ock en liten kurs i aritmetik, kanhända till och med i allmän historia och en smula geografi. Dessa sednare materier, om de vid något domkapitel kräfvas, absolveras dock oftast till så högst obetydlig grad, att nyttan dera! blir ganska ringa. — Hvad under då, om med en sådam prestbildning kyrkans tjenare blifva mera hågade för mycket annat än religionen? Med en dugtig presto menas också, efter all) Han får de jure t. ex: icke citera bibelspråket om nå!sögat så, att ban låter en kabeltross gå derigenom, uten en kamel skall det vara. Vi tro icke, att en prest, som nu offentligen aflyste kamelen från detta bibelställe, behöfde frukta anklagelse, varning eller annan antastelse, emedan ett konsistorium kanske skulle blygas derför. Men många härmed analoga fall gifvas. der det troligen skulle aflöpa