Aftonbladet – 3 augusti 1850, sida 3

den gamle hederlige Grimm talar för oss, vär du bönfaller och din mor förordar saken.n Ack, Albert, jag är viss på att han vägrar, sade flickan, sorgset skakande sitt lockiga hufvud. i Jag är för fattig, afbröt henne Albert. Icke det., svarede Veronika tvekande. Icke förnäm nog, sade han vidare. Flickan teg. Ynglingen hade träffat rätta punkten. Låtom oss vänta, kära Albert, sade Veronika, fattande den unge mannens hand, under det att en tår smög sig öfver den brinnande kinden. Vi älska ju? Vi kunna se och tala med hvarandra? Hvad behöfva vi mera? — Låt oss förblifva bvarandra trogna cch lemna framtiden åt Gud., Jag vet väl,, sade Albert bittert, att en badare gesäll, som din far vanligen kallar mig, icke är en passande brudgum för en lärd och berömd rektors dotter. Det är också troligt, att våra rådsherrars högdragna döttrar skulte rynka näsan, om de få höra oss vara förlofvade. Men i armodets kojor finnas de, som erinra sig, att jag bistått dem då rötfebern bärjade och fordrade så många offer — och der skall man glädjas och innerligt bedja Gud för oss. — Utan tvifveln, tillade han dystert, måste du, under första tiden af vår förening, mången gång nedslå ögonen i kretsen af de förnäma och rika, för att ieke märka deras Je ömt g är min och jag din, skall jag glädjas öppet och bögljudi; i heia min lefnad skall. jag aldrig blicka upp mera stolt, än då jag som brud går vid din sida., . Välan,. ropade ynglingen, visa det då i morgon, genom alt af alla krafter söka hos