Aftonbladet – 2 augusti 1850, sida 2

CX poSItIoNn, alven Ia skada nagra norska och danska. Den fullkomliga bristen derpå är så mycket mer oväntad, som Danmarks byggnader praktiskt röja, att arkitekturen är icke blot: väl hemmastadd derstädes, utan jemnt i stigande, och äfven norrmännen begynt med ifver och framgång utbilda samma konst i sitt land. Expositioners plastiska konstverk inrymmas i den 13:e afdelningen. Från Norge saknas sådana alldeles; från Danmark, Thorvaldsens fädernesland, förekomma blott två; men begge tydligt påminnande om hans skola. Det ena deribland, af hr C. G. Freurd, och det enda på expositionen som blifvit utfördt i marmor, är M 194: Basrelief till en grafvårdos. Motivet har ofta upprepats: en sittande qvinnofigur med nedlutadt hufvud; men icke vanligt är, att den ej föreställer sorgen på en graf,, utan blott begrundandet. I hennes anletsdrag råder lugn eftertanka, utan tecken till bekymmer. Hon tycks endast eftersinna bvad den sakna :e nu kan förehafva, och när återseendets ögonblick kån vara att förvänta. Att så väl figuren som draperingen äro korrekta och behagfulla och marmorn behandlad med fullkomlig teknisk färdighet, behöfver knappt anmärkas. Genom det andra, M 193: Amor, staty i gips,, har hr V. Bissen riktat det redan oberäkneliga förrådet af kärleksgudar med ännu en. Denne är likväl hvad man kallar en typ — en i bild framträdande individuell uppfattning af det symboliserade. Den idealsköna gossen har nyss afskjutit en pil, och han tycks spritta af förnöjelse öfver att han träffat. Men hvarken i hans anletsdrag eller i hans vackra och lediga ställning röjer sig ett spår till försåtlighet eller segerstolthet eller skadefröjd; det är blott den barnsliga glädje, som kan tänkas hos en åttaåring, öfver ett i all oskuld vågadt spratt, om hvars möjligen menliga följder han icke drömmer, och hvaröfver han står och väntar på något bifallände smekord af just den, som varit dess föremål. Så vidt ref. har sig bekant, skiljer sig Bissens Amor, genom denna karakteristiska egenhet, från alla andra moderna uttryck af den antika iden. Måhända står den äfven härigenom närmare denna id; så framt man annars, i de gamles val af en ung gosse till sinnebild för kärleken, med skäl kan antaga syftningen att beteckna just den barnsligt första, ännu helt och hållet oskuldsfulla passionen, som icke anar hvsd vidare kan hända, och icke hunnit grumlas af någon täflan om utmärkelse, någon lystnad efter fördelar, eller annan för sjelfva kärleken främmande känsla. Bland de svenska konstverken förekommer äfven en staty, i bränd lera (JM 106) hemsänd från Rom af br J. P. Molin, och föreställande en Bacchante, — alltså äfven ett ofta upprepadt skulpturmotif. Vid behandlingen deraf har likväl konstnärn följt det ofta hos nutidens mästare, särdeles i Frankrike, använda sättet att låta modellen genomskimra de antika formerna. Det vackra ansigtet hos hr Molins Bacchant tycker sig derföre något hvar ha sett någonstädes förut, och hela figuren är en-täck grisetts, inslumrad på vinsäcken i en djup och mild sömn, tydligen af ett lindrigt rus. Uttrycket i den drömmandes drag är ljuft; med en liten inblandning af fräckhet, helt litet dock — icke mer än skönhetsidealet tillåter. Ställningen är utsökt ledig, formerna sköna och korrekta. Hvad man kallar antika former och ornamenter råda deremot öfverallt i den grupp af bronsmedaljer, som hr P. Lundgren samlat i en gemensam ram, JM 256, — med undantag naturligtvis af de bilder deribland, som äro verkliga porträtter, och som deremot öfverraska genom sin träffande likhet. Allmänheten har bär ett tillfälle att beskåda utsökta exemplar af de nyaste härstädes preglade minnesoch hedersmedaljer; hvaribland äfven den till Berzelii minne, och den ovanligt stora, som ägnats åt Jenny Lind. Ehuru hr Ländgren är sjelf både modeilör och gravör, lärer likväl modelleringen till de nyssnämnda vara af br Qvarnström, hvars konstverk sålunda icke heller saknas på närvarande exposition, ehuru blott i trogen afbildning och förminskad storlek. . Flera bland den moderna plastikens nu tefvande mästare hafva uppträdt i ett alldeles nytt och för antiken i det närmaste okändt konstslag: gentebildhuggeriet eller genreplastiken. Det har i synnerhet banat sig väg bland fransmännen. -På närvarande exposition representeras det genom ett blomsterstycke (M 13) af br A. M. Fahlerantz, och sju jagteller djurstycken, med tillhörande landskapsbilder, af hr A. Fornander. Hr Fohlerantz visar under glas och ram en ig blomsterbukett, hvars härmning i naturen skulle göra en konstträdgårdsmästares förtviflan och bringa en botanist i bestörtning. Man ser de ståtligaste Tulpaner, Syrener, Liljor, Rosor och Nejlikor — vårens och högsommarens eller förhöstens yppigaste skönheter — förenade på samma gång, inom samma elegant draperade band. De derlärda örtkännarne må göra det trolleriet efter, om de förmå! Vid en blick på expositionens JM. 37döser sig likväl gåtan på det enkläste:-demr af br Fahlerantz frambragta buketten, med ällå sina blommor och blad, samt bandet på köpet, äro samtligen vuxna på en enda stam: de äro af trä, men skurna efter naturen, Med bebagfull trohet. : — Hr Fornander väljer till medel för sina plastiska konstverk det ämne, som konsten begagnat sedan sin första barndom, nemligen lera. I bränd lera förmäler katalogen dem vara utförda allesamman; ehuru man på expositiohen endast får tillfälle att se en del deraf i detta ursprungliga skick, och de andra. blott.i: gips afgjutningar. Tre deribland: JV 304: bEn liggande Råbock (Spets i vinterdrägt) M 305: