lorut DnDait att IorDiga DlOtta ajurmatninpgar, nemligen att man i vår tid får beskåda sådana saker lika fullkomligt framställda, och ännu mer omedelbart tagna ur naturen, i de naturhistoriska museernas nu mera med plastisk konst beredda djurmumier, och dervid äfven vinna den irest noggranna föreställning om djurens verkliga storlek, samt taga i omedelbart ögonsigte färgen, läget och den öfriga beskaffenheten hos hvarje detalj af deras drägt och deras extremiteter. I bild är sådant icke möjligt, och i br Fornanders konstverk! så mycket mindre, som de samtligen äro utförda i smått, och flera bland dem anlagda på att just i denna skala göra effekt. M 303 är Porträtt af en Lapp i nationaldrägt, 22 år gammal,. Den individuella likbeten kan naturligtvis ej bedömas af någon som ej sett den afbildade personen; men man kan ej tvifla derpå, vid anblicken af de med karakteristisk sanning träffade nationaldragen och noggrannheten i drägtens detaljer. I 7 302: En Lapp, anfaliande en slagbjörn, uppträder hr Fornander som genre-l. bildhuggare. Lappen har redan i björnens bringa instött det enda jagtvapen, hvarmed han för wllfäliet är utrustad: spjutet — eller kanske skidlöparestafven; men björnen träder ändå i obruten kraft emot honom, utsträckande sinal begge framtassar till ett famntag, under ett milt uttryck i sina drag, af förvåning, snarare än af ilska eller smärta. Uttrycket i Lappens ansigte är märkvärdigt kallt, men troligen riktigi; ban tycks endast sköta ett honom välbekant hbushållsbestyr, med den lugna uppmärk-l samhet, som behöfs för utförandet, och utan ängslan för något äfventyr dervid. E:t verkligt äfventyr framställes deremot af JA 301: En dalkarl i strid med en vargv.lf Dalkarlen, vargen och en liten hund utgöra! tillsammans en mästerligt anordnad grupp, hvars motivering konstnärn äfven förstått att berätta Oss, genom snöspåren efter alla tre och beskaffenheten af dalkarlens vapen. Spåren äro jemnförelsevis få och icke mycket hoptrasslade: hvaraf röjer sig att mannens och hundens mö e med vargen skett hastigt och oförberedt; vapnets art bekräftar denna slutsats. Det är blott en högaffel, hvarmed daikarlen icke förmått döda vargen, utan blott t:ga honom om nacken, och på sätt och vis nagla fast honom vid marken eller snön. Der ligger han nu, men har lyckats vända sig om, så att han kan wisa motståndaren sitt af ilska fradgande gap, gripa efter honom med framklorna och kröka den öfriga kroppen ett stycke upp i luften, för att söka nå honom äfven med bakfötternas klor. Dalkarlen står vidt skrefvande ö ver det ursinniga vilddjuret, och håller blott högaffeln qvear; hans trygga och segersäkra uppsyn röjer att han tilltror sig fortfara med denne ställning tills vargen hunnit qväfvas. Den lilla buaden inskränker sitt deltagande i striden till en försigtig framsträckning af hufvudet, bakom husbondens ben, och ett skällande af alla krafter. Dalkarlens ställning är lika riktigt beräknad och väl utförd, som sjelfva figurens teckning är korrekt; äfven i alseende på sina karakteristiskt nationala drag och sin drägt. Va:gens konvulsiviska ansträngningar tyckas med episkt konstnirslugn uppsnappade efter naturen; man begriper blott icke buru eller hvar. Hundens former och skick visa sig äfvea naturtroget efterbildade; men i denna bifigur, som införts i tragedien allenast för att yttra sig deröfver, likt en antik korist, har! koustnärn undv:kit att inlägga någonting utmärkande; så att hans närvaro icke störer effekien af de begge hufvudfigurerna och den egentliga handlingen. Hvad som bland hr Fornanders plastiska verk allmännast tilldrager sig uppmärksamhet, och framför allt väcker damernas beandran genom de: utomordentligt fina arbetet, är likväl M 300: Ett skogsparti med en djurgrupp: en docklik leksak i det hela, men som utgått från en mästares hand. Landskapspartiets hufvudsakliga del är fragmentet af ett vindfälle: den likt ett nätformigt stakett uppresta fingreniga roten af en kullblåst gran, bakom hvilken en barhona sökt bo för sig och sina ungar. Tre af dessa visa sig på den lilla skogsplanen framom vindfället, i de lekfulla ställningar, som äro dessa djur egna, när de få vara ostörda för sig sjelfva, och än tumla om i gräset, än sitta på bakbenen lyssnande, med de långa öronen uppspända i vädret, och menlöst blickande omkring efter den frånvarande vårdarinnan. Att bon här nu mera väntas förgäfves, förstår man snart, när man bakom vindfället ser en räf böja sig varsamt fram, med lystna blickar! på de moderlösa små. Mickels bekanta min af säker och förslagen spekulant var kanhända aldrig mera träffande uttryckt, än i detta miniaturporträtt. Hans och harungarnes former och attituder svara i natursanning häremot, ech likaså det lilla landskapspartiet, som utgör scenen. Det var omtänksamt af artisten att innesluta hela konststycket inom -:en liten glaskupa; ty mången oförsigtig åskådare kunde annars råkat i frestelse att känna efter, om dessa bräckliga rotgrenar, hvilka korsa hvarandra som ett fint filigramsarbete, och om dessa granqvistar ; och. tunna ermbunksblad, icke tilläfventyrs blifvit! sammansatta af klavertråd eller utklippta i papper. Utförandet af någonting sådant i lera, och i bränd lera, är ett plastiskt problein, hvars förklaring måste icke litet bry hvar teknolog; men som man emellertid här finner löst, med all en konstnärs fria makt öfver de materiella vilkoren för konstens tilllämpning. Egpositionen slutas med innevarande vecka; det var nödvändigt att dessförinnan afsluta denna öfversigt; äfven om sådant icke hade påkallats af dess utsträckning till 12 numror i Aftonbladet. Dess ovanliga vidd torde i någon mån kunna rättfärdigas genom den ovanliga mängden af expositionsartiklar (ända till 335, när de sednast tillkomna inräknas) och