Aftonbladet – 31 juli 1850, sida 3

TISKT Sigrid var tacksam för denna hertiginnans nåd ch hur väl hon förstod att uppskatta den. Hvarje ledig stund använde hon ock till promenader åt olika hål!, och hertiginnan som väl kände hennes nafurvurm, som hon benämnde det, och derföre kallade henne den lilla misan:ropen, hade en gång för alla, förbjudit herrarne vid hennes, så väl som sin gemåls hof, att någonsin störa den unga fröken på hennes ensiiga promenader, el er ens Jlåtsa se henne, der hon ,ströfvade omhring, som hertiginnan pläga e säga. Sigrid kunde således när som helst, både tidigt på morgnarna och mot aftnarna, dock icke allt för sent, helt ensam promenera i närheten af slottet och des: omgifningar, utan fruktan att af någon biiflva tilltalad. Ty äfven afhertig Fredrik hade hertiginnan, straxt efter sin ankomst till Tullgarn, tagit det löftet, att ingen af hans herrar skulle någonsin störa eller onödigtvis tilltala bennes tilla misantropp, Snart hade Sigrid, i skogen som gränsar till parken, eller om man så vill, utgör en fortsättning af densamma, funnit en ä!sklingsplats, der hon gerna slog sig ned med en bok, eller ett handarbete. Här var så lugnt, så svalt, så mjukt i den svällande mossan, så aromatiskt doftande bland de susande furarna. Här kunde hon ostörd sakna och hoppas, drömma och svärma. Hur förvånad blef hon dock icke att en dag ungefär den femte efter hennes ankomst till kungsgården, finna ett fruntimmer före sig, då hon anlände till sin älsklingsplats i skogen! Detta fruntimmer satt med hufvudet nedlutadt och näsduken för ögonen. Det syntes på rörelsen af hennes axlar att hon gret häftigt. Sigrid närmade sig, mer af medlidande än nyfikenhet. Då hon kom helt nära, frasade det torra gräset och det gråtande fruntimret