Aftonbladet – 27 juli 1850, sida 3

kongl. hofrätten (den 20 Aug. 4847) förbjudit fastas meddelande å berörde salubref, så att icke något laga hinder måtte finnas för att pröfva följderna af de förenade tvenne omständigheterna, som borde återföra den utmätta egendomen till dess ägares disposition, det ena, att den kraftvunna dom, hvarigenom Petterssonska fordringsanspråket var fastställdt och utmätning skedd, icke mera existerade, och den andra, att giltigheten af auktionsinropet blifvit, genom köparens eget vållande, förverkad. Kämnersoch rådhusrätterna hafva antagit, att verkningarne af dessa omständigheter, i förening med den af kongl. hofrätten förbjudna fastan, voro, i afseende på min rätt, inga, och att inropets förverkande, hvarom jag stämt, icke skulle det ringaste angå Mig, utan endast auktionskammaren, på hvars välbehag det skulle arkomma att låta det, enligt re glementet, ogiltiga köpet ega bestånd, utan afseende på följderna deraf för mig och sista inteckningshafvarne och utan afseende på att den dom, hvarpå utmätningen skett, blifvit undanröjd. Så hafva underrätterna dömt i denna fråga, hvilken nu utgör egentliga föremålet för kongl. hofrättens pröfning. Emellertid och innan dessa nu motvädjade beslut fälldes, hade mitt deruti omförmälda käromål undergått åtskilliga öden, som ordningen fordrar att omtala. Då saken första gången hos kämnersrätten förekom, dömdes (den 29 September 1846) att densamma ej kunde till pröfning uppliagas, enär redan förut genom laga kraftägande utslag blifvit bestämdt, ätt mitt klander å sjelfva auktionsförrättringen ej förtjente afseende. Häröfver anmälte jag, enligt föreskrift, besvär hos kongl. hofrätten, som återförviste saken till kämnersrätteo för meddelacde af annan, mera lagenlig hänvisning till ändrings sökande. Jag fick pu föreskrift att erlägga vad, hvilket fullföljdes bos rådbusrätten, hvarest äfven, i dom (den 3 Maj 4847), mitt käromål ogillades, såsom skulle det åsyfta att få upphäfd en af Kongl. Maj:t genom nådigt utslag redan fastställd auktionsförrtättning. Häremot fullföljde jag vad hos kongl. hofrätten, som (i dom den 3 Februari 4848) ålade kämnersrätten, att upptagas mitt käromål, enär det var stödt på förhållanden, tillkomna efter auktionen, och enär återgången af köpet kunde blifva beroende af min rätt till fastigheten elter större eller mindre del af en biifvande köpeskilling. Denna kongl. bofrättens dom, som af Kongl. Maj:: nådigst stadfästades den 46 Oktober 4848, synes hvila på den rättmätiga grundsats, att då — såsom bär inträffat — ett inrop på utmätningsauktion blifvit förverkadt, samt fasta å samma inrop blifvit efter laga stamning förbuden, och sjelfva den dom, hvarpå utmätningen skett, blifvit undanröjd — det icke bör bero på auktionskammarens godtfinnande, att åt det förverkade köpet gifva en bekräftelse, bringande förlust öfver inteckniogshafvare samt armad och nöd öfver fastighetens egare, i följd af en bland de skändligaste tillställnivgar, mot hvilka en oskyldigt lidande kan hos landets domaremekt söka hjelp och beskydd. Med ett ord, dessa höga domslut utgå från en grund, alldeles motsatt den, hvarpå underrätternas hvila. Om än, såsom de sednare antagit, det åberopade stadgandet i auktionsreglementet verkligen skulle egentligen åsyfta, au till auktionskammarens säkerhet lägga ett band på inroparen, att irbetala handpensiogen, så lärer deita hufvudsyftemål i lager icke bindra, att den får tsgas i anspråk äfven al dem, som kunna visa att dess tillämpning inverkar jemväl på deras rätt, ehuru sådant må ligga utom kretsen af de vanligaste förhållanden, som vid lsgens stiftande man hafi för ögonen. Tillämpningen af en lag kan i erfarenheten hafva flera olika sferer, till exempel, en innefattande vanligt förekommande fall, en annan innefattande mindre vanliga, och en tredje högst ovanliga. Och må än min sak räknas till den sista klassen, enär den onekligen utmärkes af särdeles egna omständigheter, lärer dock sådant icke utestäega mig från dess skydd. . Underrätterna hafva stadnat vid den: temligen krassa föreställningen, att de vanligaste fall, som i erfarenheten förekomma och hvilka lagstiftaren sanpolikt bufvudsakligast åsyftat, äfven skola vara de enda, hvarpå lagen: får användas. Det behöfves icke skarpsinne, utan blött någon brist på enfald, för at! inse huru groft omdömet här blifvit förvilladt. Men besynnerligt är, att denna förvillelse just skulle leds till den, mäktigares, den förmögnares intresse emo! den fattiga utplundrade enkan och den faderlöse. Det är besynnerligt, aut icke någon känsla af deltagande för personer, hvilkas egendom gått i mät för det afskyvärdaste bofstycke, kunnat väcka omdömet till djupare och allvarligare granskning af lagens meniag, utan tvärtom man gjort västan våld på lagtolkningsläran, för att åt det mäktigare partiet skänka frukterna af de förfalskningar och meneder, hvilkas följder för mig och mitt barn slutiigen väckt sjelfva uppbofsmannens samvete, så att han af blygsel och ånger nedsteg i grafven. Som vid uttagande af min stämning i denna sak (i Augusti 4846) Kongl. Maj:t ännu icke hade gifvit nådigt utslag öfver min underdåniga ansökan om resning uti skuldfordringsmålet, emelian Pettersson och rig, måste jag i stämningsmemorialet yrka ej bloit, att den verkställda auktionen måtte förklaras ogild, utan äfven att ny auktion måtte utsättas; men då, kort derefter, samma resningsansökan bifölls, och i följd den dom, som fastställde Petterssons orätltmätiga kraf, undanröjdes, återkallade jag hos kämnersrätten, då målet, efter återförvisning, derstädes å nyo förekom, sednare delen af mina påståenden, hvilka alltså nu inskränka sig till yrkandet, att den utmätningsaukiion, som, till gällande af det falska krafvet, blifvit förrättad, må på uppgifvet skäl förklaras ogiid och mig tillerkännas ersättning för rättegångskostnaden. Det är detta, så begränsade käromål, som jag nu fullföljer, med afsigt att — om detsamma, såsom jag vördsamt boppss varder bifallet — få särskildt göra de anspråk gällande, bvartill under sådant förhållande, jag anser mig berättigad. Några särskilda omständigheter anbåller jag att få slutligen göra till föremål för uppmärksamhet. Msn bar anmärkt, att då genom rådbusrättens, af kongli. bof-rätten den 14 Dec. 1847 stadfästade dom öfver Petterssons kraf, värjemålsed blifvit både min ns RR AT RR TA