Aftonbladet – 27 juli 1850, sida 3

suckade, ett par, tre gånger, helt oförmärkt för sig sjelf: O, att han vore här! då vore min glädje fulikomlig. Baron Stjernerona var kär, olyckligt kär, dödligt kär, mer kär än han någonsin trodde sig hafva varit. Med afundsamma ögon följde han hertig Fredriks alla rörelser, under den för honom, Stjernkrona, så pinsamt långa vålsen. Andiligen blef den dock slut och den förälskade baronen skyndade att bjuda upp för egen räkning, samt var nog lycklig att böra ett ja från den ssönas läppar. Efter denna dans, som var en kontradans, blef det dock alldeles omöjligt för Stjernkrona alt ens få tala vid sin dyrkans nya föremål. Hon var beständigt omringad och en dans, den andra som hon lofvat Stjernerona, beröfvades bonom af den lille kronprinsen, som skickade och bjöd upp Sigrid. Damerna tyckte naturligtvis, att den nybakade, hoffröken, som de kallade henne, var alldeles ofantligt lycklig. Också var det mången som afundades och redan i hemlighet hatade benne. Att hon var osminkad, väckte stort uppseende och man kallade det en gränslös behagsjuka, att så vilja stata med sin sköna hy. Ändiligen bade denna dag, liksom alla andra dagar, ett slut. Man for hem: festens buller afstannade och af all denna herrlighet återstod blott minnet. Snart låg Sigrid i sin säng, mönstrande den bulirande festnattens otaliga minnen, innan hon öfverlemnade sig åt sömnen. Hennes sista tanka vid de sköna ögonens tillslutande var dock — studenten Stenhammar. VI. PAGEN. Det var sommar: varm, leende, yppig, fullmogen högsommar. Mången torde, till och med, varit frestad att kalla det höst; ty man var redan långt inne i Augusti månad; men vi benämna det högsommar, eller på sin höjd eftersommar; ty fastän qvällarna redan voro så skumma, att månan förmådde med sitt silfverskimmer gifva en mystisk glans åt naturen,