Aftonbladet – 10 juli 1850, sida 2

jag skulle nästan vilja tillögga oemotståndlig — ban måtte väl kunna träffa sin konung och vän på andra timmar än sådana, som äro bestämda åt mindre kända och mindre lyckliga individer.p Det börs, herr jögmästare, genmälde den lille kammarjunkaren helt spetsigt, att, ehuru ni vill visa er vara invigd i hofvets chronique scandaleuse, ni dock icke är rätt bemma i de sednare tidernas ställningar och förhållanden. Eller är ni så lyckligt oerfaren, att ni icke vet huru man med likgiltighet, kanske ock med en viss barm, stundom bortkastar ett redskap, hvaraf man förr med stor ifver begagnade sig? Huru? Skulle väl grefve Munck vara fallen i onåd ? ,Visst icke!... Nej, nej!... för ingen del... Icke ännu åtminstone. Dertill äro vissa minnen ännu alldeles för friska. Men jsg säger icke derföre, att ju något så oerhördt ej kan inträffa med tiden. Så mycket är visst, att Muncken betyder på långt när icke så mycket au som förr, att Armfelt med hvarje d3g lyckas tränga honom åtminstone en half tum längre och längre bort från kozungens person och hjerta, samt att den sednare nu för tiden mera at konsideration än af böjelse beviljar Muncekens önskningar. De båda herrarnes nog oförsigtiga samtal, bvilket, om det icke hviskats tillräckligt lågt, bade kunnat ådraga dem oberäkneliga ledsambeter, afbröts här af en tjenstgörande kammarherre, som, i det han på vid gafvel uppslog de stora deux-batang-dörrarna till konungens sängkammare, med hög röst tillkännagaf att Hans Maj:ts lever tog sin början. Dörrarna lemnades nu, enligt bruket, vidöppna, och till konungen, som befann sig i djupaste negligg, ingingo genast alla de, hvilka vid levern miste tjenstgöra. Några andra trängde sig nu närmare dörren, blickade med spejande ögon in i rummet och vågade knappt andas, af fruktan att förlora en enda af konungens