Aftonbladet – 6 juli 1850, sida 2

secidenser inom skolväsendet. Naturligtvis står det hvar och en fritt, som är öfvertygad om förträffligheten af systemet i de gamla skolorna och gymnasierna, att sätta sig emot svenska läroverksreformen eller förklara den onödig; men i våra dagar har dock frågan härom kommit så vida, att man har rätt att af de stationäre fordra giltiga skäl, hvarföre förbättringen icke skall vara rekommendabel, då man på den andra eller progressiva sidan framburit så många grunder-och tillika resultater, talande för reformens angelägenhet. Så mycket mer tycker man sig hafva haft att vänta tillräckliga och klart utsagda skäl från hr E., som ban i flera fall ådagalagt kännedom af det nyare systemet, och följaktligen ej kan för sig åberopa den eljest för många af den äldre skolans män gällande ursäkten att intet bättre vetan, eller att vara föråldrade i vissa, till petrifikat öfvergångna åsigter. Litet längre fram polemiserar hr E. mot Gymnasii förening med Skolan, och har, för hvad han här egentligen synes vilja, förebragt lika litet skäl, som i det nyss föregående, om icke såsom -ådant må räknas den anmärkningen, att det förenade läroverket måste hafva blott en enda styresman, hvilket ej låter sig göra om gymnasii ombytlige och skolans ständige rektor utgöra ett duumvirat,; en erinring, som är ganska riktig, och hvartill hr E. tagit sig anledning deraf, att i Kgl. Cirk. ingenting blifvit bestämdt om det förenade läroverkets styrelse. Det är likväl klart, att då det närmare bestämmandet häraf, såväl som af många andra detaljer, blifvit uppskjutet till den Nya Skolordning man har att förvänta, så kan, under tiden och intilldess, både frågan om det förenade läroverkets styresman (den s. k. gemensamma rektorn) och mycket annat ,dermed sammanhang egande, regleras genom öfverenskommelser i det sammansatta lärarekollegium, som Kongl. Cirk. anbefaller, och på hvars tagna beslut, der så erfordras, Kgl. Maj:ts sanktion för tillfället kan erhållas. Allt detta och åtskilligt annat, hvartill det Kongl. Cirk. ger fullkomlig anledning, fast det icke finnes i allo uttaladt, synes hafva undgått hr E:s uppmärksamhet. Då vi ansett oss böra relevera dessa mörkare punkter i hr E:s uppsats, göra vi det med erkännande af allt det i upplysningsväg goda, som mot slutet af det hela ånyo framställer sig, och hvartill vi med nöje hänvisa läsaren. I synnerhet instämma vi i det sid. 38 framställda hoppet om en fullständig Ny Skolordning för rikets Elementarläroverk, hvartill vi, på grund af Kongl. Cirkuläret, räkna såväl gymnasierna, som alla grader af skolor, d. v.s. alla universitetet förelöpande läroverk af hvad slag som helst. Frey kastar härefter i häftets Litteraturöfversigt, först en blick på E. G. Geijers samlade Skrifter 1:a B. Detta stycke (af C.) är varmt och förtjenstfullt. På ett ställe yttras dessa vackra ord: Det finnes egenskaper i Geyers författarverksamhet, som göra samlingen af hans skrifter — sedda ur den synpunkten att de sammanfatta bufvudpunkterna af hans andliga lif — som göra den mera betydelsefuil än de flesta andra. Sällan har någon lefvat så friskt och fullt i det närvarande som han, och hans själ återkastade derföre äfven så rent strålarne af det ljus, som föll deröfver. Hvad han gaf, var frukten af den första ingifvelsens ögonblick, derföre äfven så omedelbart gripande läsarens själ. Det var, kunde man säga, den äd!a metallen, icke sådan den genom en långsam bebavdlivg sofrar ur malmen, utan sådan som den, gedigen bru:en ur klippan, genast den ser dagen, fängslar genom sin glans.n Omedelbart derpå fällas dessa ord, som förtjena läsas i sin helhet: Å en annan sida, eller just härlgenom, har sällan en författare stått i ett närmare förhållande till sin samtid än Geijer. Klart återspeglar hans mäktiga bildningsgång riktningen, rörelserna, striderna i denna, Ur lifvets friska källa hemtande sina skapelser, kände han djupt rörelserna af sin tids lif och träffade det starkt med sina yttranden. Det är, vid ett sådant sinnes inre frändskap med de andliga rörelserna inom hans egen tid, ofta icke lätt att säga, om han beherrskat dem eller om derss gång blifvit honom öfvermäktig? Det säkra är, att hans utveckling står med dem i en oafbruten och omisskännlig gemenskap, äfvensom att en sådan utveckling är i hög grad rik på undervisniog både för samtid och för efterverld, ehuru olika hvardera bedömmer den. Samtiden ser närmast olikheten i de former, i hvilka, enligt all utvecklings art, den i sig sjelf ena inre kärnan framträder: — den helsar dem efter ögonblickets intryck, med ett anskri af bifall eller fördömelse. Efterverlden ser företrädesvis den enhet, som gått genom bans sträfvande, och gör det rättvisa. Det är så som Geijer under sin lefnad i rikt mått erfarit partiernas både smädelse och beröm: det ena må taga ut det andra: när de båda sjunkit undan, skall hans bild framstå i sin sanna dager, i sitt iore väsende; — och denna bild skall gifvas af bans samlade skrifter. Man ser häraf med tillfredsställelse, hurusom en Upsalaskribent (br C. hör troligen till denna kategori) kan, så fort han bara vill, göra rättvisa åt en liberal, till och med i flere fall rent demokratisk författare, som Geyer. Det anmärkningsvärda finner man ock, att Geyer i denna skildring just upphöjes för sådant, som eljest från Upsalasidan plägar tagas till kardinalskäl emot litteratörer, nemligen mwatt lefva fullt och friskt i det närvarandep, och derföre bafva en psjäl, så rent återkastande strålarne af det ljus som faller deröfver. Den heder, hvartill det närvarande i hast har kommit vid Fyrisån, förtjepar annoteras. Ån mera: ne