Aftonbladet – 6 juli 1850, sida 2

ar. Men knappast hade de stiftat egna kyrkor och stärkt sitt inflytande så mycket, att e ej mer behöfde frukta för öfvermakten, förrän nan såg dem afvika från sina ursprungliga rinciper och använda samma vapen mot dem om afsöndrade sig från deras nystiftade mynligheter, som romerska påfvedömet hade besagnat mot dem sjelfva. Detta skedde dock ned en viss varsamhet, om ej i gerningar, så lock i ord. De vidhöllo nemligen det vanliga alesättet att hvar och en fick ransaka skrifen, likväl med det förbehåll, att slutmeningen nåtte i alla afseenden vara öfverensstämmande ned lärarens, samt att man efter en noggran och fri undersökning, det oaktadt borde underkrifva de trossatser, som uti den presterliga örsamlingen voro författade; hvilket ungefärigen torde säga detsamma som: du får tro wad du finner vara rätt, men ingenting annat ir rätt än det vi tro? så att den frihetsom mnedgafs att forska, endast bestod i höfliga komolimanger ; ja, det var liksom om man ville illbomma fängelsedörren för en fånge och derfter ropa genom dörrluckan att det stode honom fritt att gå hvarthän han ville. Romerska presterskapet glömde icke att föra sig allt letta till nytta och att bekämpa de reformerte med deras egna vapen. De förebrådde dem, att bland sig sjelfva hafva stiftat en ofelbarhet, som de hos andra hade fördömt, så att skillnaden endast bestod i ord, men att saken nästan vore densamma. Af alla invändningar har denna allramest förvirrat protestanterne. Vidare sökte man först att uppmuntra medelst förmaningar, men som tillräcklig verkan ej alltid häraf var en följd,! gaf man konfessioner som ofta underskrefvos på det sätt, att piskan hängde öfver ryggen. Detta föranledde att de första protestanterne framalstrade andra protestanter och att de sällsammaste skådespel föreställdes i christendomen; ty samma parti som mot ett annat ropade ransakan, ropade mot det tredje: tro och skrif unders. ÅA ena sidan hette det öppna ögonenn och på den andra tillslut ögonen om du vill varda salig!s Man får medgifva de första reformatorerne