Aftonbladet – 6 juli 1850, sida 2

gon kännedom om det nyare skolsystemet. Artikeln är temligen utförlig, och redogör till en stor del för svenska skolreformens utveckling sedan början af år 1845, då ständerna till regeringen ingingo med den önskan, patt vid den blifvande organisationen af rikets undervisningsanstalter Apologistoch Lärdomsskola samt Gymnasium måtte komma att utgöra en enda fullständigt sammanhängande skola ) med tvenne bildningslinier,. För mången läsare, som icke haft tillfälle att taga mnärmare kännedom om hela denna utveckling och huru den slutligen reglerades genom kongl. cirkuläret af den 6 Juli 1849, måste hr E:s uppsats vara ganska välkommen. Flere, här och der inströdda anmärkningar af hr E. sjelf, finna vi synnerligen välgrundade, såsom t. ex. då han säger, att med den ambulatoriska läsordningena införande äfven bort följa andra förändringar i den gamla inrättningen. En ibland olägenhetarna af denna (ambulatoriska) läsordning — fortfar han — är, att disciplinen är svårare vatt upprätthålla, då hvarje klass icke längre har sin egen lärare, som oafbrutet vakar öfver tukten och ordningen inom densamma. Denna olägenhet skall visa sig ännu tydligare, aså länge den gamla i allt fall olämpliga stadgan rörande disciplinen är gällande. Det hade derför varit väl om denna blifvit upphäfd, och de disciplinariska stadganden, som följas vid nya elementarskolan i Stockholm och der visat sig så ändamålsenliga och verksamma, blifpvit påbudna i ställetv. Hr E. menar här det bekanta i N. E. S. gällande Anmärkningsbokssystemet jemte åtföljande disciplinarförfattning om en särskild s. k. strykafdelning inom skolan, dit ingen lärjunge hör förr än ban visat sig oförbätterlig genom andligt moraliska medel, och der han icke heller vidare qvarstår än blott så länge han icke kan annorlunda än genom fysisk aga korrigeras. — Hvad för öfrigt sjelfva den s. k. vambulatoriska läsordningen vidkommer, hvilken till sitt system endast innefattar ämnesläsning för lärarne, men icke för lärjungarne, så vet hvar och en, som eger närmare kunskap af den nyare pedagogikens resultater, att den är vida sämre än Nya Elementarskolans system, hvilket innefattar ämnesläsning både för lärare och lärjungar; men man känner också, att den ambulatoriska läsordningen, såsom ett slags öfvergång, blifvit i kongl. cirkuläret antagen, samt att i 8 4 ämnesläsningen för lärjungarne endast vilkorligt, men icke kategoriskt blifvit anbefalld. Detta kan således tills vidare icke bjelpas. En annan god anmärkning af hr E. rör den s. k. Hemläsningen, eller hemlexorna. Denna, säger hr E. med stort skäl, hade bort afskaffas eller åtminstone inskränkas, och den hufvudsakligaste öfverläsningen förläggas inom skolan. Efter dessa och åtskilliga andra tänkvärda iakttagelser, kommer hr E. (ungefär ifrån sid. 21 och följ.) in på en serie resonnemanger, som synts mången läsare något besynnerliga, och måhända till och med framställt sig för en och annan blott såsom ett slags försök att förtjena sporrarne vid det garala läroverk, der han på sednare tid blifvit anställd. Han redogör, med anledning af kongl. cirkulärets 4:de 8, för det rätta begreppet af nämnesläsning för lärjungar, och visar på ett så klart sätt huru man skall förstå detta begrepp, att ban häruti tydligen ådagalägger sig hafva inträngt i N. E. S:s mening härmed. Han skildrar det sammanhängande och konseqventa i detta system, hvilket, såsom man vet, i sig sjelf är sådant, att det hufvudsakligen syftar på att göra fria flyttningen fullkomligen möjlig och sätta hvarje lärjunge i stånd till den bästa och grundligaste undervisning, med användande af så mycken tid, som härtill behöfves, men hvarken mer eller mindre. Allt detta är bekanta data. Hr E. gör likväl plötsligt den för de fleste läsare säkert på detta ställe ganska oväntade frågan: men äro då ämnesläsningen och den fria flyttningen nödvändiga vilkor för läroverkens förbättring ?; hvarpå han omedelbart svarar: PVi tro det icke,. Hvad allmänheten tror vid detta svar, lemna vi derhän; men vi för vår del tro, att hr E. skulle hafva gjort sig än tydligare om han uppställt frågan sålunda: men är då läroverkens förbättring ett nödvändigt vilkor för läroverkens förbättring ?, hvarvid det derpå följande svaret: vi tro det ickex, tillika varit fattligt såsom en fullt uppriktig negation af skolreformen sjelf. Det är begripligt, nemligen, att, enär hela den läroverksförbättring, hvarom man sedan stora kommitteen talar, just utgår ifrån ämnesläsning och fri flyttning (hvarjemte den samfälda läsningen i en lärosal och monitörundervisningen följa såsom oskiljaktiga adpertinentier och medel för utförandet, då saken skall ske i stort, d. v. s. med ett betydligare antal lärjungar); så måste också den förf:e, som nekar beböfligheten eller det maktpåliggande i vämnesläsningen och fria flyttningen (hvilket hr E. gör först sid. 22 och sedan sidd. 25—26), äfven neka sjelfva Läroverksreformens behöflighet, så vida man härmed menar en grundlig förbättring, samt ej mskränker sig till reformen af några obetydligheter och ) Allt det i rec. med kursiv stil betecknade, är af A. B-.-red. releveradt, hvilket till missförstånds undvikande anmärkes.