Aftonbladet – 22 juni 1850, sida 2

Hvad må man tänka om den inre missionen? (Slut från gårdagsbl.) Vi skola afsluta dessa artiklar med en blick på: missionsstadgans 6:te 8. Den visar sig ur lere synpunkter, men i synnerhet den juridiska, måhända vara det betänkligaste i hela stadgan. . Här talas om stället för de srbetande ledamöternas, uppträdande. Platserna indelas i tvenne sl:g: a) kyrka, och b) annat offentligt rum. Sjelfva. uttrycken i paragrafen äro så märkliga, att vi måste reproducera dem för att hafva dem nära under ögonen. Orden heta: Der tillfälle; är till. begagnande af kyrka eller annat offentligt rum; anmäle sig arbetande ledamot hos den som öfver nämnde byggnad har vård och disposition, och afvakte dess förklaring att intet hinder derför möter.p 3 . : Vi stöta i dessa rader -på någonting, som, derest detsicke utgör drag af den finaste diplomati (liknande romerska curians mest försigtiga, på djupa beräkningar, hvilande kanslistil), synes föga skildt ifrån hvad man brukar benämna 2bderitism: Vi känna oss ej berättigade att afgöra hvilketdera det här må vara; men ämna taga saken sjelf i något betraktånde. I Missionssällskapet vill, primo, att dess arbetande Ir-damöter skola uppträda i kyrkar, der tillfälle gifves,, Frågas:. skall, den till någon kyrka anlände missionären hafva en så beskaffad rättighet till vppträdandet, att han kan göra det äfven emot den persons (kyrkoherdes) vilja, som disponerar platsen? Troligen svarar missionssällskapet, i första: bestörtningen, härpå ett kategoriskt och hastigt Nej.-. bevars Gud! hvarvid det medsamma torde peka på sista raden i sin paragraf, der det talas om huruledes arbetande ledamoten har att afvakta disponentens (här: kyrkoherdens) förklaring att intet hinder möter. Förtröffligt. Vi tillåte oss då blott ånyo — och för hundrade gången — fråga, hvarföre sällskapet önskar siv Kgl. Maj:ts nådiga lof att få göra hvad man alluu fått? Det är bekant, att om en person (magister, prest, till och med blott student eller simpel konditionerande informator) kommer till ex kyrkoherde med anbållan att få predika i hans kyrka, och personen har venia concionandi af konsistorium, eller .han icke har venia2, men kyrkoherden finner behag till mannen, så eger intet binder rum för hans uppträdande, nemligen på kyrkoherdens ansvar, Statskyrkans åsyftade kontroll hyilar på detta ansvar. Följden är, att om kyrkoherden icke anser sig kunna ga 1 god för. mannen, elier eljest icke tycker om honom, så nekar han hohom predika hos sig. Och till denna vägran måste kyrkoherden hafva fortfarande rättighet, eller ock är det slut med hvad