Aftonbladet – 22 juni 1850, sida 2

skäl räknas bland sällsyntheterna i härvarande musikaliska verld. Soirgifvaren uppträdde i den re ligiösa, sentimentala komiska genren; hans nummer tillhörde förnämligast den klassiska, dessutom ock den modernt italienska (2:ne ensembler) samt den nordiska och sydländska fo!kstylen. En sådan mångsidighet i repertoiren fordrade ock motsvarighet i sångarens bildning, och hr C. uppfyllde denna fordran på ett sätt, som tillkännagaf en mer än vanlig intelligens, och, att döma efter alla tecken, verkade afgörande på denne sångares redan förut betydande populsritet.Man fann i de klassiska numren en trogen och samvetsgrann uppfattning, com dock ej förnekade sångaren3 sydländstka individualitet; båda elemenierna genomträngde hvarandra, och hvarje sång framstä!lde ett helt, hvari de strängt bibehållna grunddragen lifvades af en ny kolorit. Hr C:s mjuka, melodiska stömma jemte hans betydliga välde öfver densamma, gåfvo honom tillräckliga medel vid handen att förverkliga sina intentioner; hans flesta nummer mottogos ock med stormande bifall, och åtskilliga af dem måste gifvas da capo. Hr C:s inträdesnummer var en stor konsertaria med obligatviolin af M:zart, för första gången gifven härstädes. Denne :mästare har skrifvit mellan 40 och -50 italienska konsertarier, med och utan obligarackompagnement; denna komposition är utan wvifvel en af de förträffligaste deribland. Den består sf ett ypperligt deklameradt recitativ, hvarpå följer ett Andante och derefter ett Allegrö: båda satserna fulla af den skönaste melodi. Violinpartiet, som inträder i Andantet är lika briljant som melodiskt. Hr C:s föredrag af denna aria var ädelt och sant; hr Witwtig bör ock nämnas med allt beröm för sitt vårdade utförande af violinpartiet. De: är en märkvärdig omständighet, att Beethovens sångstycken äro nästan alldeles. obekanta hos oss, ej blott för publiken, utan ock för artister i allmänhet. Adelside, som härvid gör ett undantag. hade, som det synes, bort leda uppmärksamheten till den skatt af undersköna melodier, som Beethoven nedlagt i sina sångverk, och hvi ka han synes egnat en synnerlig förkärlek. Hr C., eburu egentligen tillhörande en annan skola, har brutit isen och föregill med godt exempel, i det han till sitt 2:dra num mer valde en bland Beethovens skönaste sånger, aVakteln (der Wachtelschlag). Hela denna komposition hvilar på den egna rytmen i vaktelns sång, bildande en amfimaker (———). hvars ursprungliga enformighet kompositörens konst förvandlat till den rikaste mångfald, och som öfverallt är genomflätad af de ljufvaste melodier, antydande den poetiska tankens olika vändningar. Det hela utvecklar en djup religiös känsla, hvilande på en storartad naturåskådning: en sfer, hvari Beethovens djupsinniga ande gerna dröjde. Hr C. utförde denna sång med en högst spirituell uppfattning, hvari det honom egna hjert!iga uttryck omvexlade med den sydländska eldigheten, allid dock träffande det rätta. Detta nummer måste gifvas da capo; dess framgårg kan räknas bland de sälisyntaste. Beethovens Adelaide, som med hr Cisffeis själfulla föredrag sistliden höst väckte så stort uppseende, förekom äfven nu; dock sjöng han den vid detta tillfälle jemförelsevis något mattare, troligen till följd af någon trötthet: den förekom nemligen ej förr än i soirens andra afdelning. De tvenne visorna bildade en liflig kontrast mot hvsrandra: den ena, Vermlandsvisan, sjöng hr C. med en egen blandning af naivetet cch innerlig känsla, som vann den lifligaste sympathi; detta stycke måste ock gifvas da capo. Den andra, la Fiera di Mastr Andrea, en komisk Neapolitansk visa, är ett stormande tarantella-artadt stycke, som var väl beräkpadt såsom motsats till den ljufva, elegiska Vermlandsmelodien; ännu mera effekt skulle denna pikanta pj:s hafva gjort, om ej det nog vilda tempot och den italienska texten för åhörarne försvårat dess uppfattning. Man hade denna afton det nöjet att åter höra hr Della Santa, som numera tillhör svenska sångscenen. Hr D. S., som vid sitt framträdande helsades med liflig applåd, sjöng den omtyckta scenen och arian ur Ernani (3:dje akten) med den energi, den lifliga kolorit, som alltid i detta nummer förvärfvat honom så stort bifall. Emellertid förlorar detta stycke mycket af sin effekt genom förflyttandet från scenen, som är dess egentliga element. — Samfåldt med br Ciaffei sjöpg hr D. S. en duo ur Gabriella di Vergy, af Mercadante, som väl ej har något synnerligt musikaliskt värde, men dock är rik på flerfaldiga vokal-effekter. Detta stycke, beräknadt på italienska sångare, gafs ock med all den glans det erfordrar, samt erhöll stort bifall — Sextetten ur Lucie, en af Donizettis bättre kompositioner, gafs af svenska och italienska sångare med mycken kraft och ensemble, samt måste, till följd af allmänt yttrad önskan, sjuogas da capo. Äfven ett par instrumentalnummer förekommo: hr Sack gaf ett vackert adagio af Kummer samt Spohrs sköna romans Törnrosen,, med ett på en gång elegant och poetiskt föredrag. Slutligen nämna vi Beethovens mästerliga pianotrio .(Es dur, op. 4). Kvari m:ll Paban utförde pianopartiet med en-ganska musikalisk uppfattning, samt. en säker och färdig teknik; en viss rädsla, som i början ville göra sig gillande, öfvervenns snart. De öfriga partierna utfördes af hrr Ranodel och :Sack med all artisiisk förtjanst. Soireen bivistades af H. M. Enkedrottningen. , Salen vär, oaktadt ofördelaktig årstid och konjunktur, nära full och publiken ovanligt, animerad. Programmet innehöll texten till ett par. af sångerna, och en eipose af ändra: en uppmärksamhet mot ,puhliken, som förtjenar ef:erföljd. j —UFT Hvad må man tänka om den Inava miccianan?