Aftonbladet – 15 juni 1850, sida 2

inskränka denna egoistiska drift hos menniskan och innesluta den inom Jagliga skrankor. Här kan staten så väl som den enskilde göra mycket. Till en början fordrar jag af en förnuftig regering en billig skattläggning, inskränkning af arfsrätten, noggrannt värderande af jordens afkastning, i likhet med Belgiens Sys eme denquees. Men allt det der som du föreslår är u evdast palliativmedel,, afbröt bonom Dörner; jag fordrar en radikal kur, som kan hjelpa hela menskligheten. Ack, du erkenarr! Visserligen finnes en radikaikur: det är kärleken till folket, icke den falska kosmopolitismen, som koketterar med hela verlden, utan denna djupa, innerliga, som utgår från familjen och slår roti fäderneslandet. Jag blir förargad då jag ser sådana spindeltorra stackare, som icke hafva kraft nog att trycka sin egen hustru och sina egna barn fast till bjertat, med lika mycken kärlek omfatta turkar, slaver, fransmän och hottentotter. WVisserligen är det lättare att afspisa beduiner, italienare och böhmesre med torra fraser, än att verksamt bistå sin nästa och föda sin egen familj. AR pDu återkommer alltid till familjen. Det ser ut som om du uttröttad vill draga dig tillbaka i dess sköte och öfvergifva striden.n Nej, derpå tänker jag icke. Jag blifver städse den fana trogen, som jag för mig utvalt och för hvilken jag redan såsom yngling lidit, Hela min diktan och traktan är efter någonting bestämdt och konkret. Jag är, som du vet, schwabare och en naturlig fiende till edra nordtyska abstraktioner. . Jog måste hafva en fast grund, hvarpå jag kan bygga. Jag vill ett fädernesland, som jag kan, som jag måste älska, emedan det sammanhänger med min inre natur. Ått jag är tysk det känner jag i hvarje nerv, bela min känsla, min tanke och mitt väsende är ju tyskt och derföre håller jag mig fast vid mitt folk, af hvilket jag sjelf är en lem, endast en del af hela organismen Och hvad boppas du af Tysklands framtid? Jag förtviflar icke, fastän den närvarande tiden ser mörk ut. Vi ba ännu ett stort kall att uppfylla. Jag anser just oss vara kallade att med grundlighet och samvetsgrannhet lösa de sociala problemerna. Yvad i Frankrike blifvit i stormande hast påbörjadt och försökt genom experimenter, skall hos oss framgå skärt och renadt 8enom reflexionens degel. Tyskland har ännu icke uttalat sitt sista ord. . Men hvarmed skola vi då begynna? (Forts. följer.)