Aftonbladet – 15 juni 1850, sida 2

4 EN FOLKETS MAN. I denna sinnesstämning besökte han sin gamla vän, författaren al de s. k. Dorfgeschichten, hvilken i familjeangelägenheter uppehöll sig i Breslau. Han hade nyligen återkommit från en utflygt i de österrikiska kejsarestaterca. Han hade i Wien varit vittne till Oktoberdagarne och med blödande bjerta lemnat den sköna staden, då den föll i de blodtörstiga, plundringslystna kroaterpas händer. Dörner älskade denne vän, hvilkens höga själsgåfvor han med beuniran erkände. Ofta hade han under svåra tider sökt och funnit tröst och salfvelse i hans klara skrifter, der heta lifvet afspeglas inom inskränkt utrymme. Desto mer verkade på honom det lefvande, muntliga ordet, hvilket såsom en frisk källåder blard blommorna utgöt sig ur den redlige Schwarzwaldarens själ. Han fröjdade sig vid åsynen af de kraftfulla anletsdragen, ur hvilka en originell ande trädde honom till mötes. Under den breda, hvälfda pannan hade tanken ett stort rum och en säker bostad; ur de bruna ögonen framblickade den klar och glädtig såsom utur de skärast2 fönster. Omkring läpparne sväfvade ett fnt leende, fullt af intagande skalkaktighet och hans tal andades en frisk ång2, sådan som uppstiger från åkern, då plogbillen bereder jorden för den nya sådden. Dörner gick in till denne vän, som helsade honom med ett kraftigt handslag. Det var rätt att du kommer,, sade Schwarzwaldaren, en sådan morgon som i dag bör man icke tillbringa ensam, utan prata bort der, liksom den mörkrädde sjunger. Säg mig nu rent ut din mening: hvad är din tonka om den närvarande ställningen?, frågade Dörner sin vän med allvar. Det är lätt sagdt: Folket är alltid godt, men dess ledare duga icke och derföre går här allt till undergång. Jog kommer från Wien, mitt hjerta blöder, då jag tänker på huru tappert folket der var, och huru eländiga de ledare voro, som der stodo i spetsen : verkliga bofvar, kan jag säga dig i förtroende, omogna menniskor, charlataner, bedragare och tiggare; kan något godt komma af sådant? — och såsom der, så går det öfverallt., Du dömer för bårdt; det firs äfven redliga män ibland dem.n De redliga äro dumma och inskränkta; och de klokare äro icke ärliga. Demokratiens förnämsta fel är att den icke kunnat göra sig ritt förstådd. Då jag ser sådant folk på värdshus och i klubbar duka upp sin kommnisti