Aftonbladet – 12 juni 1850, sida 2

Betraktelser öfver några af dagens frågor. . Under denna titel lästes icke längesedan i Örebro Tidning rörande det här i hufvudstaden på en gång uppdykade inre missionsväsendet, en artikel, som, ehuru helt kort, kanhända innefattar den mest träffande och bäst skrifna framställning landsortspressen -haft i detta ämne, och rekommenderar sig på en gång genom öppenhet och moderation. Vi anse oss göra läsaren ett nöje genom dess reproduc2rande: Såsom man vet, pågår i hufvudstaden en stark rörelse, bvilken väl griper vidare omkring sig, för den så kallede inre missionen, och Wieselgren och Fjelistedt m. fl. predika väldeliga i stadens alla kyrkor, för att väcka de sofvande syndare. Men man väcker ej slumrande massor förgäfves, och måhända skall väckelsen taga en vänning, som de ifriga Zeoterna icke ana. Vare det långt ifrån oss att i allt gilla den inre missionen och klandra dess apostlar. Att eti varmare religiöst sinne vaknar hos alla samvällsklasser, en känsla af icke blott den ändliga, nsrt öfvergående tillvaron, utan äfven den oändliga, ån väl ingen finna annat än ganska önskligt. Dock har ett minne här föresväfvat oss utur de flydda tilernas historia. När den romerska katholicismen, ill följe af reformatorernas yt.re anfall och påfveoch prestedömets inre förfall, skakades i sin djupaste grund, uppträdde den religiösa svärmaren Loyola, genomtågade alla länder af det södra Europa och predikade, såsom en inre missionär, den katholska lärans pånyttfödelse och stärkande i anda och kräft. Snart slöt sig omkring honom en samling af Jesu vänner,, hvilka innan kort, efter den tidens associationssätt, bildade en orden, med bestämda stadgar och en styrelse — som också inom sig valde sina nya medlemmar. Påfvedömet betraktade i början det nya fenomenet med en vissTarhåga, men var nog skarpsynt att snart nog träda i den närmaste förening med sällskapet och begagna detsamma såsom vapen emot dåtidens samhällsupplösandep, pkätterska, rationalistiska läror, den otrons smitta, som spriddes genom — Luther, m. fl. af kyrkoreformatorerna. Framtiden skall säga huruvida jesvitismen och den inre missionen komma att erhålla närmare och flera jemförelsepunkter. Vi hoppas att de måtte blifva ganska få, utan att vi lerföre, såsom man nu gemenligen gör, bryte blindt stafven öfver den katholska jesuitismen, och stämpla alla dess anhängare såsom bedragare. Dock är det en inre, kanske, vi hoppas det, ogrundad, origtig känsla, som säger oss: limeo Danaos ac dona ferentesn ). Går man saken närmare på djupet, så ger den tillfälle till många reflexioner. Vi torde en annan gång få yttra oss mera härom, vilja blott nu anmärka den besynnerligheten att man i den inre missionens förening ser prester inträda. Dessa borde dock ej behöfva ingå i något nytt sällskap, för att verka denna mission, hvilken sedan århundraden tillbaka ) Jag fruktar Grekerna, äfven då de komma mer presenter.