Aftonbladet – 12 juni 1850, sida 2

varit deras uppdrag och kall. Anse verkligen de prester, som nu s!uwit sig till det nya förbundet, att deras förra samfund ej uppfylldt sin bestämmelse? Hafva de verkligen allvar med att utsträcka presterskapet äfven till laici, till de oinvigde, och med detsamma omplantera sig på en helt annan grund? Troligen anse de icke detta, och de handla, drifna af ögonblickets känsla eller mode, och äro för mycket kortsynte, för att fatta konseqvenserna. Ea tillfällighet — d. v. s. en af dessa tillfälligheter, som man ofta ser i historien, hvilken dock vid närmare påseende ej är tillfällighetens, utan nödvändighetens frukt — har gjort religionsåtalet emot kättaren Borg samtidigt med den ,inre missionens uppträdande. Hvarken der enes eller den andras läror äro nya; begge hafva mångfaldiga år tillbaka dyrkats inom rationslismens och mysticismens mer eller mindre afstängda tempelgårdar. Men de hafva pu, båda på en gång, utträdt bland menigheterna; deruti ligger deras närvarande betydelse och deras olikhet med hvad fordom varit. Den strid som de hittills fört med hvarandra, inom fakulteterna, ifrån kathedrarne, uti den lärda afhandlingen, har småningom flyttats ut bland den stora allmänheten, och föres nu från talaretribunen och predikstolen, uti tidskrifterna och de flygande tidningsbladen. Stridsfältet är ofantligt utvidgadt; vapnen mäktigare och farligare; verkningarne mångdubbelt större. Tron och förnuftet, egenskaper, som man söndrat och ställt fiendtliga emot hvarandra, ehuru de dock utgöra ett, räkna ej längre sina anhängare inom de lärda ståndens afstängda kretsar, utan skåda utåt fälten och se de oräkneliga massorna samlas kring det ena eller andra baneret. Och dessa massor, dessa efter jjus törstande menniskobarn, de kasta sig med förtviflans rop omkring de apostlar, som ropa: Jag, endast jag, bjuder eder sanningen; den andra der borta, det är en skrymtare, det är en folkuppviglare, en afgruadsande, som j skolen sky såsom pesten! Så Jjuda å båda sidor fördömelsens rop och egenrättfärdighetens sjelfpris, än med dei fariseiska: Jag tackar dig Gud att jag ej är såsom denne syndare! än med det sjelfbedragna publikanska: Herre miskunda dig öfver mig! — Och dock — dock äro ju icke tro och förnuft mot hvarandra fiendtliga, icke ens motsatta, fast menniskorna ej ännu funnit den högre enhet, der de båda sammanflyta, uti den sanna kärlekens och den sanna upplysningens klara sol. Trons sanningar (dogmeina) skola en gång blifva sanningar äfven för förnuftet och förnuftets sanningar skola ej längre stå på sin kalla, abstrakta, förnäma höjd, utan inträda i lifvet, blifva der gällande och lefvande för känslan och för I— tron. Den tid skall komma, då, såsom Tegner så vackert säger: Alla skiljemurar skola ramla, mellan Trons och Vetandets områden, då vetände !kan uttalas från predikstoien och religionen från kathedern, och då intet af menniskor slipadt prisma skall bryta de strålar, som icke äro endast värme eller endast ljus, utan värme och ljus, kärlek och vishet på en gång. Men — innen den tiden kommer, nog få de arma menniskorna ännu länge roa sig med att förkättra, fördöma hvarandra, att ropa sitt: korsfäst! korsfäst!, att fordra frihet — hvar och en blotwt för sig, men våld, förtryck mot alla andra, och att — med ett mildt öfverseende förakt möta hvarje beskedliggörande röst, som talar om fördragsamhet och försoning, om frihet för alla. Ty båda partierna äro: lika oförsonliga, lika ofördragsamma, trons kämpar lika mycket som förnuftets, med den skillnad att under det de ena öppet bekänna sin oförsonlighet oeh sitt hat), så äro de andra oförsonliga i försonlighetens namn; under det de ena erkänna sig ej kunna vara tolerante, äro de andra blindt intolerant2, under det de skrika på tolerans. Och på detta sätt bar det varit alltid, dock fordom mångdubbelt värre än nu; deri ligga just förhoppningarne om en bättre fremtid. — Men nog beböfves det inre mission alltid, och säkert icke minst för det inre missionssällskapets räk ning. ) Det gudomliga hatet (!)