Aftonbladet – 12 juni 1850, sida 2

fallet beträffar befara vi icke heller att handtverksföreningarnas petition skall erhålla någon påföljd, om också ett försök vid den blifvande riksdagen skulle spörjas till reaktion äfven på denna väg. Vi känne att konung Oscar vid ett tillfälle, ej långt efter sitt uppstigande på thronen, yttrade till någon ungefär följande ord: man skall kanhända någongång tycka, att jag icke går nog snabbt framåt, men man skall åtminstone aldrig få anledning att säga att jag gått tillbaka. Dessa ord, sori förtjena att gömmas, gifva en tillräcklig säkerhet, att regeringen icke skall låta skrämma sig till någon återgång ifrån de stadganden till förmån för näringsfriheten, som för trenne år sedan vidtogos, och hvaraf man ännu icke sett annat än goda följder. Ehuru af denna anledning några vidlyftiga kommentarier öfver de ofvan citerade särskilda punkterna i petitionen icke lära vara nödiga, kunne vi likväl icke underlåta att anmärka en omständighet, som mindre rörer saken än petitionärernes sätt att gå tillväga; nemligen att de icke ännu låtit görasin petition bekant för publiken, hvarken genom införande i någon tidning eller i serskild i bokhandeln tillgänglig skrift. Det ligger någonting kuriöst uti detta nya bidrag till den erfarenheten, att så snart något reaktionärt bemödande är å färde, skyr det vanligen publiciteten och skall deremot rufvas och utkläckas i tysthet. Så har förhållandet förut varit med deputationerna till prohibitivsystemets fördel i afseende på handeln, och så är det nu med denna sak. Månne man skulle hafva alltför orätt i att häraf draga den slutsatsen, att de som agera för sådana planer, likasom hafva ett hemligt medvetande om att dessa icke äro precist så rättfärdiga? Såsom ett factum, hvari näringsfrihetens utvidgning väl icke torde sakna sin betydande andel, torde hvad hufvudstaden beträffar förtjena anföras, att antalet af häktade personer under de sednaste tvenne åren härstädes ej varit hälften så stor som tillförene. För närvarande är detta antal 150 i stället att det för några år sedan utgjorde i medeltal 400. Om man också antager, att allmänna arbetshusets tillvaro, jemte något mera varsamhet i arrestering från polisens sida, hafva sin del i derna förminskning, så är det likväl klart att rättigheten för den enskilde att sjelf få söka arbetstillfällen, då han ej finner dem hos mästare, betydligt ingår i denna orsak, i synnerhet hvad handtverkens arbetarepersonal beträffar, inom hvilken förminskningen i brott och häktningar specielt lärer varit märkbar. — I Bohus Läns Tidning läses följande: Eu litet tvisteämne mellan Sverige och Norge. Såsom kändt är utgör frågan om de begge förenade rikenas andelar i de gemensamma kostnaderna för deras handels skyddande, sedan lång tid ett ämne för skiljaktiga åsigter inom svenska och norska representationerna, att icke säga äfven regeringarne. Sistförsamlade rikets ständer hafva ock hos Kgl. Maj:t anhållit att nödiga åtgärder måtte vidtagas för tillvägabringandet af en sådan reglering af norska statens andel i dessa kostnader, som med rättvisa och billighet öfverensstämmer, och förmodligen kommer vid nästa storthing i Norge em framställning derom att göras. Imedlertid torde det vara af intresse att efterse huru förhållandet med de begge rikenas olika kostnader varit; och vi tage anledning af de resultater, som i revisionsberättelsen öfver granskningen af konvoykommissariatets förvaltning och räkenskaper visat sig, för åren 4846 och 1847. Deraf befinnes, att då Sveriges bidrag, sedan utgifter för sjöexpeditioner med svenska krigsfartyg afdragits, utgör: för år 1846 öfver 106,560 rdr bko samt för sjöexpeditionerna 108,690 rdr bko; för år 1847 157,990 rdr, samt för sjöexpeditioner 20,060 rdr bko; så har Norge under hvardera året endast bidragit med 135,000 norska specier, eller omkring 39,560 rdr bko hvardera året; och Norge har i fråga om sjöexpeditioner till handelns betryggande, endast bekostat ett jemförelsevis obetydligt belopp. Vi lemna gerna derhän, hvad de stora sjöexpeditionerna egentligen för handeln kunna uträtta, och det är ej dertill som vi egentligen vilja hålla oss; men nog synes det, vid jemförelsen af den betydliga handelsflotta som Norge eger och som nu är större än den svenska, vara ett orimligt förhållande, att Norge endast med ungefär en fjerdedel skall bidraga till bestridandet af sådana kostnader, som till exempel? Traktamenten till konsuler och konsulatsekreterare, 103,000 till 407,000 rdr årligen; resekostnader för konsuler, 3 till 3000 rdr årligen; fredsverket med Barbareskerna 6 till 7000 rdr årligen, samt en mängd diverse utgifter, som i alla afseenden icke kunna mera anses röra Sverige än Norge, och uppgå till flera tusende tal riksdaler. ETERN SANTE