Aftonbladet – 7 juni 1850, sida 2

fl. d. vara dessa resande af nöden? Eller hvad af religion kunna de gifva dem, som icke det redan existerande presterkapet kan och alltid! visat sig villigt att gifva dem? Måhända vill man anmärka, att de till Stockholm anlände och här gästande personer icke i denna stad kunna ordestligen skriftas, och gå ull den bel. vattvarden, emedan sådant bör ske hemma i hvars och ens egen församling, för att kunna antecknas i dervarande ityrkbok och komma! på personernas betyg? Nåväl, om än så vore (bvitket dock ej är fallet, emedan man aldrig hört Stockholms presterskap vägra att till nattvarden admiltera sådane), så frågas med skäl: kuena väl rikseller reseadjunkterne mera j sifva dem sakramenterna? Hvarest skola dessal herrar admittera sina arma olyckliga, till natt-1 varden? Skall det ske hemma på deras kamrar? eller i någon apart missionskyrka, som sällskapet en dag torde uppbygga eller anskaffa för slikt ändamål? I hvilket fall som helst står det ieke till för dessa religiöse talare att! meddela sakramenterna hvarken bättre eller mera legalt, än dat, dem förutan, redan kan ske i hvilken befintlig kyrka och af hvilken orest som helst. Religiösa råd, tröst vid sjuksängen, skrift, absolution ... allt förhåller sigl nahanda. Det förtjenar således ej att längre uppehålla ig vid denna framkastade metkrok (om afsig-l .en med den inre missionen), och på bvilken ngen förnuftig menniska fastnat. Hvar och en finner, att detta blott utgjort en pretext. De oredikanter, som här nyligen gifvit gästroller, hafva också ej företett det ringaste bekymmer om de der butbördingarne: de hafva alls icke besökt stadens dalkarlar, kullor, sjuka :ratro ser, stackare på herbergen eller sjömanshusen, vilsekomna barn o. s. v.: åtminstone hafva de ej gjort det företrädesvis, såsom deras mission skulle vara. Men väl har roan sett dem med nit och id uppvakta de förnäme, gästa hos de förmögne, inställa sig bos alla som ej behöfva dem, och framför allt predika för alldeles samma folk som, dem förutan, skulle hafva hört Guds ord i alla fall och från saroma predikstolar. Vi säga visst, ieke att d:r Wieselgren och hans själafränder äro byeklare, Hr W. är sällan så kall och lugn som erfordras för att grundligt eftersinna meningen af allt hvad han gör, talar eller skrifver; han är för tillfället innerligt bänförd, han slår då omkring sig med en mängd ganska artigt kombinerade talesätt, liknelser och fraser, som ofta gifva de närvarande ett pikant nöje att åhöra, ehuru vanligen efteråt ingenting qvarstadnar i själ och hjerta, emedan sjelfva gruntankarne, afklädda hela den vidlöftiga fraseologien, merendels äro de mest tomma och triviala man kan tänka sig, så fort de icke äro renta! falska eller absurda. Men oaktadt hr W. således — sjelf dupe af sina egna lifliga ordställnivgar — ieke kan kallas fripon, i mening att vara detta medvetei; må man dock ej tro att han alldeles saknar sluga oeh fina beräkningar, hvilka lura i bikgrunden af vältaligheten. Dessa beräkningar hafva blott alltför myc ket den olyckan att vara genomskinhiga iör hvar man, som gjori någon närmare bekantskap med missionsväsendet. När vi.nu lemna hela den framkastade pretexten om Stockholms stackars olycklige fremlingar, de der icke höra till någon viss församling, och för hvilkas skull de resande riksadjunkterne här skolat uppträda — så framstälier sig ånyo den gjorda frågan: hvad har den inre missionen då egentligen för äntamål? Och spörsmålet framträder nu i änn skarpare form, liksom beredt att mota ett nytt försök från det partis s.da, som helst tyckes vilja verka mas:queradt, ehuru det är underligt hvarföre man vill det, när man har goda syften. Alltså: hved åsyfta de inre missionärernen? När de framställa sig litet mera uppriktigt larne och matreserne wm. m., så svara de på nyss gjorda fråga ungefär så här: alla menniskor, som bo och bygga i Sverige, äro i sjeliva verket ej annat än hedningar, oaktadt namnet christne; samt äro det i sällskap med alla öfriga i Europa, hvartill sedan ock komma de andra verldsdelarnes invånare. Predikanterna hafva således lika mycket skäl att kalla sig pmissionärer. bland Nordensfolk, som man alltid med. detta namn utmärkt personer, hvilka i Afrika, Amerika o. s. v. uppträdt till hedningars omvändelse. Alla desse mäns syfte bär går nu ut på en dylik omvändelse af svenskarne, hvadan de tillagt sig namnet inren blott af ett slags artighet mot härvarande nation, dermed liksom påpekande, att denna nation, jemförd med hottentotter, eskimåer och patagoner nå. fl, dock står på en något mera inre grund, kanske härledande sig deraf, att menniskorna i Skandinavien, liksom i Europa för öfrigt, åtminstone kommit att få bära namnet christine, bvilket alltid kan kallas något, ehuru obetydligt. Man finner, att saken genom detta slags förklaring redan mycket afslöjat sig. På det hela kan man icke hafva stort att säga derom; ty Idet beror naturligtvis alltsammans på hvad beIgrepp man fäster vid orden bedning och christen. Det är ingen svårighet att uppgöra definitionerna på dem så, att endast ett dussin Jmän, hvilka här i Stockbolm äro tillräckligt bekante, förklaras vara de enda christne i veriden, hvarpå alla öfriga samtligen göras till hedningar. En annan fråga blir, huruvida en sådan definition håller stånd inför den mening, som ligger i Christi egna ord och hans i N. T. gifna lära. Men slitandet af den tvisten hör till den theologiska ;kontroversen, som gå! och går genom seklerna. q För att nu icke inlöpa på området af denna I lvidtutseende kontrovers, skola vi i stället, för latt lika väl komma till målet med det här föresatta ämnet, gå så långt, att vi ett ögonN ) blick antaga det yttersta som de inre missionärerne och de med dem befryndade läsarne sjelfve ljönska. Vi säga således: pensamt christne är -lbrr Jansson, Ziegert, Rosenius, Gyllenskjöld än vid förebärandet af pretexten om dalkar