Aftonbladet – 7 juni 1850, sida 2

livad må man tänka om den inre missionen? Till en början har men all anledning at tänkte, det denna så kailade mission,, etter åtminstone flere sf dess imediemmrr, icke handlat bad usan kallar rätt uppriktigt. Vi vilja dermed attdeles icke söga, att männen äro skrymtare; minst i den fulländade och verldshistoriska meping som till exempel jesuiterne. De synas dertill i sllmänhet vara för svage, och, om vi så få uttryeka oss, för taktlöse. Men deras brist på uppriktighet woi allmänheten — och till och med sno: enskilde, för hvilka de väl icke behöft dölja sina innersta tankar — skola vi taga oss friketen att något belysa, emedan det i mer än ett afseende torde hafva en viss vigt att taga soken i närmare Ögonsigte. Vi påminna oss et tillfälle då den nyligen hädanfarne d:r Wieselgren, medan han änbu var här i Stockholm, på frågan : bvad den inre missionen då egentligen hade för ändamål? svarade ungefär så här: Ack! ack! den syftar blott på att hjelpa der stackars folket! det arma, olyckliga, öfvergifna folket! nemligen sådana beklagansvärda personer, som i egenskapen af resande eller arbe tare komma till hufvudstaden och stundom länge nog vistas der, utan att tillhöra någon viss försaröling! utan att hafva någon egen prest. som vårdar! sig om deras själar! Dessa eländig! olycklige, som icke hafva en kyrka, der de ega rättighet och pligt till salighetsmedlens åtpjutande! Huru många dalkarlar och kullor, för act ej tala om sjömän, komma icke årligen til Stockholm och lefva bär i denna fasliga belägenbet? De stiga till flere tusende. Och dertill — buru många från andra landsorter (Fryksdalingar, Westgötar 0. s. v., Jeme ntländningar. såsom Tyskar... Probenreuter...), store Gud När man tänker sig alla desse utan reision utan christendom, utan bibel, utan psalmbok (den gamla nemligen), utan altare, utan ...ack kan något angelägnare då tänkas än att stifta er stiftelse till: dessa förlorades räddning? Ickt mäktar det ordinarie presterskåpet, som ha nog-attsgöra med sin egen hjord; sträcka sir omsorTg äfven 111 dessa, på afgrundens brädt staplande. Nej! särskilde prester af extraordi närt slag måste åtega sig dem. Dessa preste måste dock endast betraktas som en art med bjelpare, en sorts adjunkter vid det ordentlig