Aftonbladet – 1 juni 1850, sida 2

weraler, diplomater och andra högförnäma personer hade nfunnit sig på de platser, som blifvit bestämda för utri: ses legationerna. På en af dessa bänkar satt grefve Sel: med stolt hållning jemte sin dotter. En vigtig öfverlägg ning ägde rum; en artikel om adeln upplästes, så lydande: I staten finnes hvarken ståndsskillnad eller ståndsprivilegier, ej heller något särskildt adelsstånd. Bland de aristokrater som infunnit sig hörde man vic dessa ord en lätt, sorlande hviskning. På några ansigtes ;väfvade ett ironiskt hånleende. Här befunno sig män hvilka redan voro invigda i framtidens plaeer och på för hand visste, att nationalförsamlingen med snabba steg gicl sin upplösning till mötes. Bredvid grefve Selz satt en intim vän, den gamla ge ne-alen. Denne framtog sin gulddosa, och sade under de att han tog sig en pris: ,Hvad säger ni om detta sällskap, bästa grefve? Det har nu snart spelat ut, hoppas jag. Man tänke på energiska mått och steg, hör jpg Jag tror likväl icke rätt på den gamle Pfuel. Jaj känner icke igen honom. Skulle vi hafva bedragit oss P honom ?2 Han har snart tjenat ut och får snart afsked. Än sedan ? Sedan, svarade grefven, skall man skicka säl!skape hem igen och om herrarne icke gå godvilligt, skall ma köra bort dem med bajonetten. . Den gamle generalen strök på sitt gråa skärg cc skrattade bjertligt för första gången efter Mersdagornq Sedan svor ban öfver förlusten af jagträttigheten o. s. En ung officer hade ivtagit legationssekreterarens plat bredvid Wanda. Hon måste tåla honom. Det var henne kusin. . Nådiga kusin! sade han och visade leende sina veckr tänder, det är bra oförskämda menniskor, dessa depute rade. Vilja afskaffa adeln, löjligt! Adeln är så gamm: som verlden och skall bestå så länge som verlden. Elle bur, Arthur ? Den unge grefven, som stridt modigt i Slesvig-Holstei och återvändt till Berlin med rika lagrar, såg förundra