Aftonbladet – 1 juni 1850, sida 2

it suspensionen skulle beräknas från den 1 ebruari till den 1 Juni. Den 12 Mars bestämdes genom nådig geeralorder, att suspensionen skulle beräknas sån den 1 Januari. Den 4 Maj befordrades r Åkerstein. Häraf synes, att om ej en generalorder komhit emellan och af okänd orsak ändrat generalefälhafvarens order, så hade suspensionen kolat räcka hela Maj månad. Man kan icke undgå att anmärka den be-l ynnerliga ställning, som departementschefen i ör landtförsvaret här låtit regeringen taga, vis vis högsta domstolen. Utan att ingå i något mdöme om sjelfva domstolens utsiag, måstel et likväl alltid väcka stor uppmärksamhet, när nan ser den verkställande makten på detta ätt likasom visa ett indirekt ogillande af eller n förtrytelse öfver en åtgärd af den: högsta agskipande makten, hvars värdighet och helgd tminstone icke bör komprometteras genom de ndra statsmakterna. Ännu mer förundransvärdt måste det före.omma, att chefen för landtförsvaret kan medifva att ett ådömdt ansvar skall räknas från n tid, föregående den, då han sjelf fått offiiel kännedom af utslaget, helst då besluet väl icke lärer böra få anses såsom en af unst och nåd på en omväg meddelad förnildring i ansvaret. — De fleste ibland allmänheten torde känna n anekdot, som på sin tid väckte mycken nunterhet, från den illumination som ägde um vid konung Gustaf IV Adolfs födelse år 1778. Bland de många transparenter som ilustrerade denna högtid såg man i ett fönster oå skomakaregesällernas härberge en målning öreställande ett nyfödt barn med furstlig krona på hufvudet, liggande i en vagga, och med underskriften: Detta hafva skomakargesällerna sjort på härkergeta. Vi kunne icke rätt förklara hvarföre denna anekdot föll oss i sinnet när vi i dag på förmiddagen uti tidningen Folkets Röst läste följan e: Det tyckes verkligen, som man icke skulle vara så döf för Folkets Röst, som man i allmänhet vill låta påskina. Vi hade i höstas en temligen utförlig uppsats om behofvet för Stockholms stad af en gästgifvaregård, och som mean ser af de dagliga tidningarne, ha vederbörande nu verkligen gått i författning med inrättandet af en sådan. Nog har det länge och allmänt klagats öfver bristen på en ordentlig gästgifvaregård i hufvudsteden, der sent anländande resande kunde finna logis öfver natten, och redan under baron Sprengtportens öfverståthållaretid var mycket fråga om att få denna brist afbjelpt, men man ser i alla fall att det blef ingenting af förrän tidningen Folkets Röst tog emot Sverge, såsom en annan publicistisk notabilitet en gång yttrade om sig sjelf. — Tidningen Folkets Röst klagar i dag deröfver, att Aftonbladet, såsom den säger, med synbar förnöjelse relaterat innehållet af den skrift, som boktryckerikonstförvandten Hedman, ansvarige utgifvaren af Folkets Röst, ingifvit till kämnersrätten emot hr Franz Sjöberg, och menar att Aftonbladet gillar Hedmans förfarande att undandraga sig ansvarigbeten, ehuru han uppburit betalning derför. Denna slutsats är ett misstag. Aftonbladet har ifrån början funnit hela förfarandet att genom juridiska klyftigheter söka leda ansvarigbeten ifrån den som uttagit tillståndsbrefvet på en tidning och öfverenskommit med en förläggare om dess begagnande, på denne sednare, såsom ett lindrigast sagdt besynnerligt försök att godtyckligt tolka och kringgå tryc: frihetslagen och hvilket försök troligen ej heller lärer kunna lyckas; och hvad Hedmans skrift beträffar, har Aftonbladets referent endast i kortbet citerat dess innehåll; hvilket så mycket mindre kunde vara orätt, som samme referent förut nästan utförligare upptagit hr Sjöbergs anföranden under rättegången än motpartens. Huruvida citationen åter varit oriktig, må läsaren döma af sjelfva skriften, som synes knappast vara komponerad af hr Hedman sjelf, utan af någon annan, i en för ändamålet antagen enfaldig stil. Den hår redan varit införd i Posttidningen och lyder som följer: Till Högädle Rådstufvurätten i Stockholm! Då notarien Sjöberg, genom vittnesberättelser a mina kamrater, om saker af ingen betydelse, sök binda mig till ansvar för den tidning notarien ut givit, vill jag upplysa buru verkliga förhållandet ä med hvad vittnena berättat: Jag har redan erkönn att jag uttagit tillståndsbref att utgifva en tidnin; med samma namn som den hr notarien Sjöberg ut gifvit, men detta skedde emedan jag ämnade utgifv: en tidning. s Som jag icke sjelf bade tid att ombesörja allt dit hörande, hade jag dock måst begagna biträde, oc jag hade dertill tänkt få begagna notarien Sjöberg men då jag hörde att han för ep ganska dryg vecko penning ändå ville ha hjelp dessutom för att spring i rätterna och polisen och samla historier för bladet hvilket hr Lorentz nu gör, fann jag att mina till gångar ej förslogo att ligga i förlag, och slog derför hela företaget ur hågen. Jag kunde då så mycke mindre tro att någon skulle tro mig vara utgifvar af den utkomna tidningen, som på denna tydlige trycktes att den utgafs af hr notarien Sjöberg. Al draminst kunde jag väl förmoda att hr notarien Sjö berg, som i sin tidning ständigt låtsat sig vara e sådan vän af alla arbetare, skulle vilja sätta mig som just är en arbetare, i sticket för hvad hr no tarien Sjöberg skrifvit. Emellertid hade mina kam rater fått veta att jag tänkt utge en tidning, oc då de förmodligen tyckte att jag dermed tagit mi vatten öfver hufvudet, fick jag ofta höra skämt a dem, helst sedan notarien Sjöbergs tidning börje tryckas på min principals, hr Huldbergs tryckeri oc ESO ER RAKA